Veckans Låt: You Oughta Know
Jag tänkte skriva att Tonkow är sämst, men sen kom jag på att det är onödigt att berätta det uppenbara, så...
Om förra Veckans Låt var svår att välja så var den här Veckans Låt jättelätt att välja. Varför skriver jag omd en så sent då? frågar ni er (förmodligen inte). Jag har haft annat för mig, alldeles nyligen såg jag till exempel på Star Wars Episode IV: A New Hope, eller Star Wars som den egentligen bara heter... Bra film, men om du inte redan visste det bör du avrättas eller något. Hursomhelst...
Veckans Låt är You Oughta Know med Alanis Morissette. En trevlig liten låt som handlar om hur Alanis blev dissad av en kille och hur hon inte tycker att det var så bra gjort av killen.
Låten är en gammal (nåja, 1995) klassiker som håller än idag, vilket är mer än man förmodligen kommer kunna säga om alla låtar jag haft som Veckans Låt som gjorts på 2000-talet. Inte för att dissa de låtarna, de blev valda av en anledning, men jag tror inte riktigt de har samma livslängd som den här låten.
Så varför är You Oughta Know bra? Självklart är det för att den är så sjukt taskig och sådant gillar vi här på Spetsens blogg. Att det dessutom är en kvinna som är elak gör att vi gillar ännu mer. Inget går upp mot kvinnor med lite sinne för mord och sånt. Ja, jag sa mord. Den här låten är nästan så grov eller vad sägs om
"Does she know how you told me you'd hold me
Until you died, till you died
But you're still alive"
Eller det kanske bara är jag som tycker det låter lite hotfullt? Eller ja, mycket hotfullt.
Ska vi gå in lite djupare på låten (det ska vi inte, så sluta läs och hoppa till länken och lyssna) så kan man ju tycka lite synd om Alanis som uppenbarligen inte var särskilt sugen på att skiljas från den här killen. Man kan tolka det som något slags uttryck för frustration eller något. Eller så är hon bara sjukt bitter. Fast ärligt talat så är det nog mer synd om killen, man ska inte messa med fel tjejer liksom...
Jaha, ska vi säga att det är det för veckans inlägg? Oändligt många gånger bättre än Tonkows inlägg i alla fall... LÄNK!
Förresten, i och med den här låten så består nu min Veckans Låt-playlist av inte mindre än TVÅ låtar med tjejer som sjunger om oralsex. Det är mer än man kan säga om kuk-Tonkows playlist...
Grattis Alanis Morissette, du har gjort Veckans Låt!
Pro tip: Dumpa henne inte, men gå gärna på bio med henne...
Veckans Låt: Oxford Comma
Veckans Låt var FUCKING svår att välja. Jag är fortfarande inte säker på att jag valde "rätt" men den här låten får väl duga. Faktum är att jag ändrade låten flera gånger under tiden som jag skrev det här inlägget. Dessa låtar har varit rubrik till det här inlägget:
- Bones (Little Big Town)
- Fireflies (Owl City)
- Dancing With Tears In My Eyes (Ke$ha)
- Big In Japan (Alphaville)
- Forever Young (Alphaville)
- Cool For Cats (Squeeze)
- Oxford Comma (Vampire Weekend)
Till slut blev det den sistnämnda, men det känns som att det lika gärna hade kunnat bli någon av de tre andra. DWTIME blev dissad eftersom jag i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika att ha med samma artist flera gånger, de andra för att de inte riktigt höll måttet.
Oxford Comma, eller Harvard Comma, eller serial comma, eller series comma, saknar svensk översättning (såvitt jag vet) men är ett komma som är direkt före en konjunktion, typ "eller" ;) Huruvida man bör använda det eller inte är debatterat och det används oftare i amerikansk engelska än brittisk engelska. Personligen tycker jag att det finns anledning att använda det då det kan uppstå ambiguitet (typ tvetydighet, men lingvistiskt så heter det ambiguitet) om det inte används. Till exempel är "To my parents, Ayn Rand and God." bristfälligt formulerat, men inte "To my parents, Ayn Rand, and God." (snodde exemplet från engelska wikipedia).
De lärde tvistar fortfarande om huruvida man bör eller inte bör använda Oxford Comma, men Vampire Weekend hävdar att ingen bryr sig. Tydligen handlar låten mer om att inte bry sig än om Oxford commas, enligt låtskrivaren enligt engelska Wikipedia. Men då var det väl jäkligt korkat att sjunga om att man inte ska bry sig om Oxford commas! Det är ju precis sådant man ska bry sig om ju, om man är schön.
Jaja, budskapet med låten är inget vidare, men låten kan ju vara bra ändå. Vilket den är. Och visst bidrar meningen "Who gives a fuck about an Oxford comma" till att den är bra, men inte för att det stämmer men för att det låter bra. Typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om låten, den har skön musik och skön sång. Musiken är säkert inspirerad från något speciellt, det låter väldigt mycket som det, men jag har ingen aning om vad, så...
Länk?
Grattis Vampire Weekend, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Walking On Air
Nu har Tonkow återvänt återvänt till Veckans Låt-världen (?) och gör det på sedvanligt misslyckat sätt genom att ha med en låt för mycket. Antar att han inte kommer skriva något den här veckan så kommer det vara jämnt inför nästa vecka. Välkommen tillbaka, trots att du är sämst!
Veckans Låt är Walking On Air med Kerli. Ahh, Kerli.
Jag upptäckte Kerli via Chillirec, en svensk tjänst som då (i somras har jag för mig) spelade in alla låtar som spelades på ett antal radiokanaler. Jag valde att spela in från typ 50 samtidigt, så jag fick en jäkla massa låtar, som jag sedan tänkte lyssna genom och rensa bort det dåliga (98%...). Nu har jag fortfarande kvar en stor del av den musiken och Chillirec har blivit mer vettigt så att det bara spelar in de låtar/artister man vill att det ska spela in. Det är i princip ett lagligt sätt att skaffa musik gratis. Däremot är det inte säkert att hela låtarna kommer med och en del radiosnack kommer med och så. Rent generellt funkar det dock hyfsat bra, fast det är oerhört tveksamt om det borde vara lagligt. Hur som helst, resultatet av mina över tusen låtar var att jag hittade den här låten samt Adiam Dymotts Pizza (som jag visserligen hört på radio också, men det var via C-rec jag började lyssna på den). Och så var det en massa skit, typ Soulja Boy och liknande...
Bara för att vara lite annorlunda tänkte jag att jag inte kollar upp henne på engelska Wikipedia, men på Spotify. De har ju nämligen lite info om rätt många av artisterna och Kerli är tydligen en av dem. Kerli kommer tydligen från Estland, där hon föddes 1987 i staden Elva. Jag vet, det låter nästan för bra för att vara sant, men tydligen har de en stad i Estland som heter Elva. Epic eller vad? Tydligen så bor det bara 5000 personer där, men jag är säker på att fler hade bott där om de vetat att Elva är 11 på svenska. Fan, det är rätt bra att göra lite research innan man skriver, nu älskar jag henne ännu mer. Tidigare gillade jag henne bara för musiken och för det faktum att hon inte är särskilt välkänd (ja, jag gillar okända människor :P).
Det senaste Kerli har gjort är att vara med i soundtracket till Alice i Underlandet, som jag för övrigt verkligen vill se. Men det kommer förmodligen inte bli av. :( De låtar hon har gjort till den filmen är långt ifrån det bästa hon gjort, men det kanske kan leda till lite framgång för henne och det unnar jag henne verkligen.
Walking On Air kommer från Kerlis första (och hittills enda) skiva, Love Is Dead. Låten handlar, åtminstone för mig, typ om någon slags sagovärld med en liten häxflicka. Låten har väl inte riktigt något fint budskap eller något, den är mest creepy. Fast på ett bra sätt. Anledningen till att jag gillar den, och många andra låtar också för den delen, är att den är speciell. Det är förmodligen till stor del Kerlis speciella röst som bidrar till det här. Rösten passar utmärkt ihop med den mystiska låten, som åtminstone i mitt huvud ritar upp en massa skumma bilder. Musikvideon är dessutom precis lika skum som man kan förvänta sig, även om Kerlis utseende pajar det hela lite grann. Den där stilen passar för övrigt utmärkt in i Alice i Underlandet, vilket jag antar är anledningen till att hon fått vara med och göra musiken där.
Om någon undrar varför Kerli får Veckans Låt just den här veckan så beror det på att jag "återupptäckt" henne. Miss Li (som jag lyssnat på de senaste veckorna) har nämligen en låt där början är sjukt lik någon Kerli-låt så därför blev jag sugen att lyssna på Kerli igen.
Vill ni höra mer av Kerli så lyssna genom hennes skiva, som består av enbart mer eller mindre bra låtar, ingen låt är direkt dålig. Vill ni få en skum upplevelse så lyssna genom hennes låtar och titta sedan på hennes deltagande i Melodifestivalen 2003. Men till att börja med så kan ni ju lyssna på Veckans Låt, Walking On Air. Den länken har ni här (rimzkillz, yeah!).
Grattis Kerli, du har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Trying to Recall
Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.
Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.
Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.
Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.
Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.
Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.
Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!
Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Titanic
Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!
Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).
Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?
(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)
Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.
Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.
Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.
Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.
Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.
Veckans Låt: Paint It Black
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Min flygande vän har redan gjort det. Nu är det dags för mig att göra det. Skriva om Veckans Låt vecka 7 2010.
Som ni förmodligen vet var jag borta och kunde inte skriva om låten rätt vecka. Därför gav jag det i uppdrag till Min flygande vän, som dock inte heller kunde skriva på rätt vecka eftersom han inte fick reda på vilken låt han skulle skriva om. Men han var i alla fall nästan i tid och jämför vi med Tonken var han ju jätteduktig. Men å andra sidan är det ju en förolämpning att jämföras med Tonken.
Hursomhelst.
Min flygande vän beskrev Paint It Black som en deppig låt som enligt hans källor också var tänkt som en deppig låt. Av någon anledning tycker han inte att musiken passar till den deppiga texten. Han gillar tydligen låten för musiken också egentligen, men när man lyssnar på den deppiga texten blir den så mycket bättre. För det är ju så kul att deppa. Depp, depp, depp.
Nu vet jag inte vad han har för källor, men min felfria källa (engelska Wikipedia) påstår att låten faktiskt började med musiken, när Bill Wyman (basist) spelade orgel som någon slags parodi på deras gamla co-manager som tydligen spelat orgel. Då ackompanjerade Charlie Watts (trummis) honom på trummor och det var tydligen den trumningen (helt klart ett ord) som är grunden till låten. Men Min flygande vän har åtminstone lite rätt. Texten är skriven av Mick Jagger (sångare) eller Sir Mick Jagger som han egentligen ska kallas, eftersom han blev adlad av någon drottning någon gång. Vilket är fett coolt. Hur som helst, texten sägs tydligen handla om en man som sörjer sin döda flickvän. Vilket ju är rätt deppigt.
Jag skulle personligen inte säga att låten är deppig dock, den är mest cool. Visst är texten långt ifrån glad men den är inte "livet suger, skär dig i handleden"-deppig heller. Det här är någon som faktiskt hanterar det dåliga med lite styrka, vilket gör den mer tuff än deppig.
Hur. Som. Helst.
Anledningen till att jag valde den här låten var faktiskt att några av mina klasskamrater spelade den på avslutningen för något/några år sedan. Det gör det ju inte till den här veckans låt (eller ja, förra) men det gör det däremot att de körde en repris av den i måndags (eller ja... 15 februari). De gjorde det visserligen ganska dåligt eftersom det var ett bra tag sedan de tränade in den, men deras uppträdande kunde inte dölja det faktum att låten är bra. Så därför började jag lyssna på den den här veckan (eller ja...).
Anledningen till att jag gillar den är som jag nästan redan sagt att den är tuff. Det är väl typ det.
Anledningen till att jag kör en Stones-låt trots att jag en tidigare vecka påstod att Guns N Roses är sjukt mycket grymmare är väl att just den här låten var bra. Typ. Typ. Typ. Och RS var faktiskt mycket mer coola förut, innan de blev ett gäng gamla gubbar. De är fortfarande coola, men de passerade sitt bäst före-datum för länge sedan. Någon bandmedlem skulle ha dött, a la John Lennon, så hade de varit mycket större än de känns just nu. Faktum är att de ofta jämförs med Beatles eftersom båda är brittiska band som var aktiva ungefär samtidigt. Och Beatles finns inte på Spotify :(
För alla som tycker att låten ska kallas Paint It, Black för att det stod så på originalsingeln: FUCK YOU! Stones ville aldrig att den skulle heta så.
Till alla andra: Länk. Klicka och lyssna.
Grattis The Rolling Stones, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: SPECIAL!
16th BIRD! (Även känd som Min flygande vän samt EgiBear)
Japp, killen som jag skrev julkalendern med återvänder för att skriva Veckans Låt. Egentligen borde han väl skapa en egen Veckans Låt-serie, precis som de coola Spetsen och Tonken redan har gjort. Förhoppningsvis får det här honom att vilja hoppa på tåget. Desto fler vi är, desto fler personer är jag bättre än.
Nu ska ni inte tro att den här nybörjaren ska få välja en låt till MIN Veckans Låt-lista. Själva väljandet gör givetvis jag. Men EgiBear (ska jag börja kalla honom det? det är ganska najst ändå) skriver om låten. Han har fått en enorm frihet, så hur han skriver om låten har jag ingen aning om. Mina förhoppningar (och förväntningar) är att han är schööön. Min flygande vän (använda alla namn fo' teh win) kommer länka till låten, men han har inte tillgång till min spellista så där kommer jag lägga in låten i efterhand.
Kom ihåg att inlägget INTE kommer postas på min blogg, men på Closest to the CoRe (EgiBirds (införa nytt namn ftmfw) blogg). Så kolla där! Det tänker jag göra när jag väl får tillgång till internet, fett spännande!
Läs här alltså. HÄR! (på söndag, givetvis)
Veckans Låt: (Kom Så Ska Vi) Leva Livet
Idag är det 15 februari...
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag tänkte att jag skulle skriva att det var passande att den första Veckans Låt på svenska också blev en låt från det band som gjort de absolut bästa låtarna på svenska, men sedan såg jag att jag visst hade haft en låt med Björn Rosenström, så det misslyckades jag ju med. Men faktum kvarstår ändå, Gyllene Tider (som gjort denna låt) har gjort de absolut bästa låtarna på svenska som finns.
Per Gessle, som är Gyllene Tiders frontifigur och sångare, får faktiskt i och med den här låten sin andra Veckans Låt. Detta eftersom han även är med i Roxette, tillsammans med Marie Fredriksson. Ironiskt nog så gillar jag inte riktigt Per Gessle som soloartist, även om jag gillar både Roxette och kanske framför allt Gyllene Tider.
GT (för att jag är lat) var aktiva under första halvan av 80-talet, även om de på senare år har gjort lite re-unions. Jag levde inte då så därför vet jag rätt så lite om den tiden, men för mig så representerar de en gyllene tid (whoa!) som jag missade, helt enkelt för att jag inte fanns. Gyllene Tiders låtar var förmodligen sjukt aktuella när de släpptes, men nu känns i princip alla deras låtar inaktuella, till skillnad mot många andra låtar som är ständigt aktuella. Jag ser däremot inte inaktualiteten (helt klart ett ord) som något negativt. För mig är det faktiskt det som gör GT så bra.
Alla låtar handlar i princip om ungdomar som lever livet (whoa) och förutom Billy är dessutom alla glada. Det här är en skön kontrast mot dagens låtar som endera inte handlar om någonting eller som handlar om varför livet suger. Allt är så seriöst och hårt nuförtiden. GT är egentligen rätt mesiga och ändå är de det enda bandet som lyckats sjunga låtar på svenska och ändå vara tuffa (nej, Kent är inte ens lite tuffa, försök inte).
Leva Livet är från GT:s skiva Moderna Tider (ironiskt nog) och är kanske en av de bästa låtarna för att visa vad grejen med GT är. Kanske framför allt andra versen är storslagen. Gessle träffar på husets värd, som verkar vara lite sur för att han haft sönder ungefär en porslinsaffär, men är då snäll och erbjuder husets värd att slå sönder några timmar ihop, för natten är ju faktiskt ung (bästa omskrivningen av låttext någonsin?). Här snackar vi alltså vandalism, det är ju sjukt hårt egentligen, men i Leva Livet tas det inte så jäkla seriöst. Det är inget ilsket beteende, det är bara ett beteende. Nu förespråkar jag inte alls vandalism, men hade det gjorts en låt idag som berättade om hur man slagit sönder ungefär en porslinsaffär skulle man göra det för att man var arg. På samhället, på din kärlek, eller på att man inte har några rakblad att skära sig med...
Lev livet istället för att dö döden!
Eller så klickar du bara på den här länken...
Grattis Gyllene Tider, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Munchkin Land Sequence
Den här veckan hade jag i princip tre valmöjligheter när jag skulle välja Veckans Låt.
En valmöjlighet var att ta en klassisk låt (något med ABBA). Den möjligheten dök upp idag, när jag satt och gjorde slavgöra (jag klagar inte, jag får betalt) tillsammans med min kära syster. Hon satte i några skivor, bland annat ABBA och det fick mig att åter inse att de nog är Sveriges genom tiderna bästa band. Men den möjligheten sket jag i.
En annan valmöjlighet var att ta något hårt (förmodligen typ System Of A Down). De gånger då jag inte lyssnat på podcasts den här veckan har jag nämligen lyssnat på en av de playlists som min fina iPhone har skapat med dess så kallade "Genius". Genius har skapat "Alternative Pop/Rock Mix", "Hip-hop/Rap Mix", "Punk Mix" samt "Alt Metal Mix" med hjälp av min musik och det är den sistnämnda jag lyssnat mest på veckan som varit. Den består i princip av System Of A Down och Guitar Hero 2-musik, men lite till också. Men den möjligheten sket jag också i.
Min tredje möjlighet, som jag också valde, var att ta något mjukt. Något gulligt, något mysigt. För ganska exakt en vecka sedan såg jag nämligen filmen The Wizard of Oz. En enormt värd film, som innehåller en jäkla massa trevlig musik. Jag valde att ta någon låt från den filmen, dels för att göra reklam för filmen och dels för att jag faktiskt lyssnat rätt mycket på den musiken veckan som varit. Frågan var bara vilken låt jag skulle välja. Fast den frågan var inte så svår att besvara. Jag hittade nämligen en skiva som hade bra versioner av WizOz-låtarna (förkortn-win!). De flesta av låtarna var rätt korta och så fanns det en som innehöll åtta av de andra låtarna från skivan. Självklart väljer jag den låten, kallad Munchkin Land Sequence.
Låten kommer, kanske inte helt oväntat, från sekvensen i Munchkin Land, som också råkar vara den bästa sekvensen i hela filmen. Hela låten handlar om när huvudpersonen kommer till Oz genom att hennes hus landar på "the wicked witch of the east". Hon dör givetvis och detta tycker de så kallade munchkins är jättekul, så det måste ju firas! Vissa delar av låten, typ när de bekräftar att häxan inte bara är "merely dead" men faktiskt "most sincerely dead" är så sjukt morbida att de inte borde passa in i en film som riktar sig till barn, vilket gör det hela så sjukt mycket bättre. Som kuriosa kan nämnas att japp, wicked witch of the west finns också och japp, det är mycket roligare att säga.
Låten som "The Lollipop Guild" sjunger är också med i denna låt och jag vill bara säga att Lollipop Guild måste vara det coolaste namnet på en guild. Någonsin. Tjejernas motsvarighet, Lullaby League, som faktiskt använder sig bättre av alliteration, är inte i närheten av lika coolt.
Om ni inte får nog av WizOz från den här låten kan jag rekommendera hela skivan, men främst We're off to see the wizard, Ding Dong the Witch is Dead, If I Only Had a Heart" (dedikerad till dig, Tonk) samt "If I Only Had a Brain" (dedikerad till dig EgiBear (Min flygande vän)). Innan ni frågar så japp, jag är lejonet, som inte hade något mod... Follow the Yellow Brick Road är också hyfsat nice...
Artisten vet jag faktiskt inte ett skit om. Jag tror inte det är originalmusik från filmen och på Spotify står The Hit Nation som artist, men... Länk?
Grattis filmen The Wizard of Oz, du har gjort Veckans Låt! Typ...
(Längst till vänster har vi EgiBear utan hjärna, näst längst till vänster har vi Tonk utan hjärta och längst till höger har vi Spetsen utan mod. Men vem fan är bruden?)
Veckans Låt: For the Girl
Jag kan inte påstå att jag är helt nöjd med alla låtar som varit Veckans Låt, en hel del av dem håller faktiskt ärligt talat ganska låg kvalitet. Men så blir det lätt, eftersom Veckans Låt är "en låt som jag råkar gilla just för tillfället" och många låtar är jättebra ett kort tag. Sedan tröttnar man på dem. Veckans Låt den här veckan är kanske lite väl kortlivad, för jag har nästan redan tröttnat på den, men när jag hörde låten för första gången tidigare i veckan tänkte jag direkt att det var Veckans Låt, så därför får den också vara det.
Varför blir For the Girl Veckans Låt då? Jo, den sammanfattar på ett ganska bra sätt alla låtar som jag älskar just nu, även om det är på ett lite överdrivet sätt. Till att börja med så är The Fratellis, som gjort låten, ett AltRock-band (enligt engelska Wikipedia...) och AltRocken har ju hyllats upprepade gånger i den här serien. Dessutom klassificeras de som Indie samt Garage Rock Revival. Att vara lite indie är ju kul och garagerock är väl coolt, typ... Men egentligen valde jag inte låten på grund av bandet, jag upptäckte låten via radio-funktionen i Spotify och även om de verkar ha gjort några andra låtar som kanske till och med är bättre så är bandet inte en faktor till valet (till skillnad mot Linkin Park, Paramore, Eminem med flera).
Låten börjar med en trevlig liten melodi, och fortsätter med la-la-la till melodin. Även om la-la-la kan tyckas väldigt banalt så älskar jag simpelheten i det. "Trallvänlig melodi" skulle man kunna säga, om man skrev insändare i UNT. Sen börjar själva låten, lite väl klämtjäck (det kan inte stavas så!) kanske, men helt okej. Sedan kommer lite referenser till andra band, och finns det något jag älskar så är det referenser:
"She was into the Stones when I was into the Roses"
Dessutom råkar "the Roses", som jag antar är Guns n Roses, vara ett band som jag har oerhört stor respekt för, trots att jag knappt hört något av dem. Rolling Stones har jag inte lika stor respekt för, men de är ju inga n00bs direkt.
Sedan kommer nästa del av låten som jag älskar: avbrottet. "I can't love you anymore than this" är avbrottet, för att sedan gå tillbaka till la-la-la och sen en till vers. Senare i låten är ett ännu större avbrott, som är lika awesome.
Och så avslutas låten med en förlängd variant av "I can't love you anymore than this". Perfekt avslut och som jag alltid brukar säga (jag har nog aldrig sagt det): En bra låt ska sluta minst två gånger innan den är slut. Förutom att avslutet är bra musikaliskt sett så är det även en bra sammanfattning av låtens budskap: "Jag hatar dig, men jag älskar dig så jävla mycket!"
"And she said I don't like you
You can't stand me
I can't love you anymore than this"
Kanske lite väl "enkel" låt, men här är länken till den...
Grattis The Fratellis, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans bonus: Ytterligare en låt om hatkärlek, fast på Youtube.
Grattis Charlieissocoollike, du har laddat upp Veckans Bonus på Youtube!
Veckans Låt: Spirit of Fire
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Den här veckan var det svårt det här med Veckans Låt. Jag hade inte riktigt någon på lager, men bestämde mig till slut för att ta något Halo-relaterat (av anledningar som finns beskrivna nedan). Tyvärr togs alla Halo-låtar bort från Spotify för ett bra tag sedan. Jag hade tänkt köra Connected (Hoobastank) eller något, eftersom det är en "riktig" låt, med ett "riktigt" band. Trots att Hoobastank finns som artist finns inte den låten med. Samma sak gäller för Blow Me Away med Breaking Benjamin (som jag egentligen inte heller ville ha som Veckans Låt). Soundtracket till Halo Wars finns visserligen på Spotify, men som alla vet är Halo Wars inte utvecklat av Bungie, så det är inte lika coolt. Musiken är inte heller gjord av Martin O'Donnell (Marty) så egentligen känns det lite fake. Men Spirit of Fire låter hyfsat Halo-igt, trots att det är Stephen Rippy som gjort den, så den fick duga.
Så varför Halo? Jo, mitt musiklyssnande under veckan har inte varit jätterevolutionerande så jag hade inte riktigt någon låt. Då fick jag istället tänka på vad jag ägnat veckan åt och det har faktiskt varit Halo. Jag började hänga på bungie.net igen, jag spelade lite Halo 3 för att skänka pengar till Haiti, sedan började jag spela Halo Wars igen, bara för att jag kände för det. Veckan har även kantats av nyheter kring Halo: Reach (det är därför jag hänger på bungie.net). Alltså har veckan känts väldigt mycket Halo för mig. När jag dessutom i fredags fick fetaste komplimangen på bnet var veckan fullständig.
I have really enjoyed this thread.
Nearly everyone has took a side, and not looked at it from a non-biast point of view.
From what I recall, the OP rejected any post that did not say that cod 4 ripped halo 3 apart. I thought you wanted to know about the new CoD and Halo games. Not the old ones.
The only person I actually respect in this thread now, is Spetsen. He had the best post out of all of us. He gave an honest opinion and used statistics to put his point across.
Spetsen, you deserve a million and one cookies.
The new CoD game is CoD:Vietnam is it not?
I think with a new branch of the CoD series coming out, it will be less of an impact that the modern warfare series. I think of it to be like that Call of Juarez. That never took of.
Reach, on the other hand, seems to be getting the right amount of hype: lots. The game is far from release, but the Gameinformer and EDGE sites have tons of info, and seem to be really enjoying sharing it. Gi has its Reach Hub. While Edge has some spectacular interviews. Reach hype should accelerate soon, because with more and more info means more and more and more people will hear about it.
I have many friends who played Halo 3 non stop before I got live. I got my live in november, which I believe was near the time MW2 came out. That game stopped people playing Halo 3. But, not forever, maybe a month or so. All my friends complain about the LAG, and the whole multiplayer aspect.
I have not played a CoD game since CoD 3, so I cannot express a personal opinion on it.
I hope reach kicks CoD's ass, and I can see it doing so.
/Thread
(JamieMin0r, 22/1 2010)
Japp, ibland är man bra.
Men varför Halo? Jo, Halo har mer eller mindre definerat mig som gamer. Halo: Combat Evolved drog in mig i FPS-träsket och Halo Wars (som den här låten är från) var det första RTS som jag spelade på allvar. Halo har alltid varit känt för musiken, som har varit präglad av Marty från start. Därför blev det en svår uppgift för Stephen Rippy att ta hand om musiken till Halo Wars. Han lyckades väl inte alldeles utmärkt, men Spirit of Fire är tungt inspirerad av Martys gamla alster. Den innehåller de klassiska Halo-munkarna och musiken är i övrigt också väldigt Halo av sig.
Jaja, har väl inte så mycket mer att säga antar jag (skrev något mer förut, men datorn kraschade :( ) Så nu är det dags för mig att "Finish the post".
This is the way the post ends.
Not with a bang, but a link.
Grattis Stephen Rippy, du har gjort Veckans Låt!
Veckans bonus: Lone Wolf av Martin O'Donnell och Michael Salvatori (musik till Halo: Reach)
Grattis Marty, du har gjort Veckans Bonus tillgänglig för gratis nedladdning!
Och utan dig hade inte Veckans Låt funnits heller.
Veckans Låt: T.O.N.Y
"I could have been in love right now if it wasn't for Tony."
Grattis Ton... Eh, Solange, du har gjort Veckans Låt!
;)
Veckans Låt: Overrated (Everything is)
Den här veckan går Veckans Låt till Less Than Jake med Overrated (Everything is). Den här låten upptäckte jag faktiskt inte på samma sätt som jag brukar upptäcka musik. Jag har fått en ny idé som går ut på att utnyttja Spotifys radiofunktion för att hitta ny musik. Bara man ser till att hitta rätt blandning av genres funkar det faktiskt ganska bra. Just nu har jag inställt på Alternative/Hard Rock/Heavy Metal/Punk/Rock samt 00s och i princip all musik är i alla fall hyfsat bra. De som sticker ut hamnar i en spellista som heter "Bra?" och där lyssnar jag genom de igen. Är de faktiskt bra testar jag att lyssna på övriga låtar av samma artist för att eventuellt hitta en ny artist. Less Than Jake är första resultatet av denna strategi. Visserligen känns Less Than Jake som en artist som man lyssnar ett tag på för att sedan tröttna ganska snabbt. Men än så länge är de lyssningsvärda och har faktiskt en hel del höjdpunkter.
Enligt (engelska) Wikipedia är Less Than Jake ett ska-punkband. Enligt Spotify är de Punk Revival, Alternative/Indie Rock, Alternative Pop/Rock, Pop/Rock, Punk-Pop, Ska-Punk, Ska Revival, Third Wave Ska Revival samt Post-Grunge. Hmmm...
Den här låten valde jag för att den handlar om mig. Alla som känner mig vet att jag alltid påstår att saker är överskattade. Och faktum är att på senare tid har fler och fler saker börjat kännas överskattade. Det finns liksom inte riktigt någonting längre som verkligen är så najst som man vill att det ska vara.
Låten är en stor citatspottsmaskin för mig, allting känns så sjukt rätt. Anledningen till att jag började gilla låten är dock ett citat som inte ens finns i låten.
Life itself is overrated
Trodde jag de sjöng, men tydligen är det "But I think sex is overrated". De låter mer lika än man tror... Eller så är det bara jag som är sämst. Näst bästa citatet finns i alla fall på riktigt i låten.
How can I be satisfied when everything is overrated?
Nej, det är sannerligen svårt att bli tillfredsställd i dagens samhälle.
Lyssna på låten genom att klicka här, och försök sedan säga att det inte är sann.
Grattis Less Than Jake, ni har gjort Veckans Låt!
Synd bara att ni ser så mesiga ut.
Veckans Låt: TiK ToK
Jippi, Tonkow har sin första kvinnliga artist på hans Veckans Låt. Det här måste firas! Nu blir det dags för en kvinna för mig också igen. Har ju varit mycket män på senaste tiden. Inte för att det har något med att de är män att göra, det har bara blivit så. Precis som veckans artist bara råkade vara kvinnlig.
Hursomhelst, Veckans Låt är från en artist som är så ny att hon inte ens har hunnit släppa någon skiva än (5 januari 2010 kommer första). Det har dock inte hindrat henne från att släppa en skiva med 5 varianter av denna låt. Kanske är det för att hon är ny som hon inte kan stava. Hon kan nämligen inte skriva sitt namn som Kesha, istället blir det av någon skum anledning Ke$ha. Och istället för att skriva Tick Tock som man ska kallar hon låten för TiK ToK. Japp, av någon anledning är k:na stora. Kanske beror alla dessa stavfel på att det ska se coolt ut, men om man frågar mig (vilket man alltid gör) så ser det mest fånigt ut. Det hindrar dock inte låten från att vara bra, om än något för mycket mainstreamkänsla.
Enligt det allsmäktiga Wikipedia är TiK ToK electropop, dance-pop, pop rock och hip hop. Vilket jag väl kan förstå, den är lite elektrisk, dansvänlig och med inslag av hip hop. Det där med pop rock förstår jag inte riktigt, pop visst, men rock? Njaae.
Aaaanyways, TiK ToK är helt enkelt en partylåt, handlar inte om så mycket mer än att hon ska festa och ha jättekul och blablabla. Rolig, kaxig och kanske framför allt poppig. För man kan säga jäkligt mycket negativa saker om pop och jag är väl en av de som är mer kritiska. TiK ToK har ju i alla fall något högrre status än Lady Gaga, som vissa andra hade som Veckans Låt... Men man kan inte förneka att mainstream-pop faktiskt gör en glad, även om det inte är världens musikaliskt bästa eller djupaste musik. Och vem vill inte vara glad?
Om du inte vill vara glad, så klicka här.
Annars kan man ju klicka här...
Grattis Ke$ha, du har gjort Veckans Låt!
Nästa steg kanske är att lära dig stava?
Veckans Låt: My
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har en invite som går till den person som frågar. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.
Yes, jag tog inte det uppenbara (?) valet My December! Jag tog det mer alternativa spåret med My<Dsmbr, som visserligen är en variant av samma låt.
Den här gången hade jag bestämt Veckans Låt ett bra tag i förväg. Det här är ju nämligen, som jag skrev i ett tidigare inlägg, min december. Nu när någon har gjort en låt som till och med heter det och som dessutom är gjord av ett band som jag faktiskt lyssnar (alldeles för mycket) på kändes det självklart att välja den nu när det är december.
Det är Linkin Park som gjort låten och Linkin Park råkar vara ett av typ tre-fyra band som är med i min "A-list" på min iPhone. Eftersom den spellistan är i princip det enda jag lyssnar på innebär det att det blir en hel del Linkin Park. Nu är inte det här deras bästa låt, men den fick väljas ut eftersom den passade så extremt bra textmässigt.
My December var ursprungligen ett en låt som var med i vissa varianter av Hybrid Theory (2000). Därför har jag inte haft tillgång till den låten innan Spotify och har den inte heller på min iPhone. Istället har jag lyssnat på My<Dsmbr, som är från skivan Reanimation (2002). Reanimation innehåller omgjorda varianter av Linkin Park-låtar och alla har irriterande nog minst lika skumma titlar som denna låt. Det verkar för övrigt vara coolt nuförtiden att släppa nya varianter av sina låtar. Många singlar består av en låt och remixes av denna låt. Rihanna har till exempel släppt en skiva med 10 varianter av Don't Stop the Music. Hon har även gjort tre (!) varianter av hennes kanske mest framgångsrika skiva Good Girl Gone Bad där en enbart innehåller remixes (precis som Reanimation fast alla låtar hämtade från samma skiva). Smidigt sätt att släppa musik i och med att man själv bara behöver vara delaktig i att göra originalversionen och sen låta folk leka med den.
Jaja, finns inte så mycket i övrigt att säga om den här låten, läste ni inlägget "My december" tidigare i veckan förstår ni varför jag valde den. Så länk...
Grattis Linkin Park, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har en invite som går till den person som frågar. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.
Yes, jag tog inte det uppenbara (?) valet My December! Jag tog det mer alternativa spåret med My<Dsmbr, som visserligen är en variant av samma låt.
Den här gången hade jag bestämt Veckans Låt ett bra tag i förväg. Det här är ju nämligen, som jag skrev i ett tidigare inlägg, min december. Nu när någon har gjort en låt som till och med heter det och som dessutom är gjord av ett band som jag faktiskt lyssnar (alldeles för mycket) på kändes det självklart att välja den nu när det är december.
Det är Linkin Park som gjort låten och Linkin Park råkar vara ett av typ tre-fyra band som är med i min "A-list" på min iPhone. Eftersom den spellistan är i princip det enda jag lyssnar på innebär det att det blir en hel del Linkin Park. Nu är inte det här deras bästa låt, men den fick väljas ut eftersom den passade så extremt bra textmässigt.
My December var ursprungligen ett en låt som var med i vissa varianter av Hybrid Theory (2000). Därför har jag inte haft tillgång till den låten innan Spotify och har den inte heller på min iPhone. Istället har jag lyssnat på My<Dsmbr, som är från skivan Reanimation (2002). Reanimation innehåller omgjorda varianter av Linkin Park-låtar och alla har irriterande nog minst lika skumma titlar som denna låt. Det verkar för övrigt vara coolt nuförtiden att släppa nya varianter av sina låtar. Många singlar består av en låt och remixes av denna låt. Rihanna har till exempel släppt en skiva med 10 varianter av Don't Stop the Music. Hon har även gjort tre (!) varianter av hennes kanske mest framgångsrika skiva Good Girl Gone Bad där en enbart innehåller remixes (precis som Reanimation fast alla låtar hämtade från samma skiva). Smidigt sätt att släppa musik i och med att man själv bara behöver vara delaktig i att göra originalversionen och sen låta folk leka med den.
Jaja, finns inte så mycket i övrigt att säga om den här låten, läste ni inlägget "My december" tidigare i veckan förstår ni varför jag valde den. Så länk...
Grattis Linkin Park, ni har gjort Veckans Låt!
