Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.

Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.

Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.

Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.

Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.

Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.

Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.

Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!

Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!