PSA: Spetsen en España
Halo 3:ODST - Legendary
Tayari Plaza - 28:18
Uplift Reserve - 36:19
Kizingo Blvd. - 35:45
Oni Alpha Site - 51:53
NMPD HQ - 36:24
Kikowani Station - 34:24
Data Hive - 56:09
Coastal Highway - 42:18
Mombasa Streets (totalt) - 1:13:39
Total tid: 6:35:09
Totalt antal kills: 1038
Totalt antal deaths: 107
ODST tog alltså ungefär hälften så lång tid som Halo 3 att klara på Legendary. För mig. Utan att speeda genom spelet. Ganska väntat och visar verkligen på hur mycket av en expansion som ODST verkligen är. Det går liksom inte att kalla det ett eget spel, för det är liksom inte det. Däremot är det ganska stort för att vara en expansion. Nästa steg blir att klara Halo: Combat Evolved och Halo 2 på Legendary, men där kan man inte lika lätt kolla hur lång tid det tar, så där skippar vi nog tidtagning. Och sedan Halo 3 samt ODST SPLASO (aka Mythic) och så klara Halo Wars på Legendary. Fast förmodligen kommer jag klara Halo: Reach på Legendary innan allt det där sker. Men när allt detta skett kan jag med stolthet använda denna bild:
Den symbol som använts för Legendary i alla Halo-spel innan ODST. Där har av någon anledning svärden bytts ut mot SMG:s och dödskallen blivit mänsklig. Märkligt...
Veckans Låt: Too Far Gone
Hade det inte varit för Min flygande vän hade veckans Veckans låt varit uppe tidigare. Men nu var den inte det och allt är hans fel. Och jag har inte riktigt funderat särskilt mycket på låtval. Men en sak var säker, den här veckan skulle vi ta det lite lugnt. Tidigare veckor har varit alldeles för fartfyllda. Inte för att tracka ner på de låtar som varit Veckans Låt tidigare, men nu är det dags att ta det lite lugnt. Som tur är har jag en "Cool and easy"-playlist där jag lägger lugna låtar som man kan lyssna på när man bara inte pallar annat. Det var ett tag sedan jag rotade i den, så där hittade jag en del låtar jag glömt bort, vilket var lite sköj. Men den låt jag valde var inte en av dem, även om det inte varit någon vidare spamlåt heller. Veckans Låt är Too Far gone av Adiam Dymott, en tjej som faktiskt kommer från Uppsala. Vilket är awesome eftersom även jag kommer därifrån! OMFGBBQ!
Låten är med på Adiams första och hittills enda skiva "Adiam Dymott" (2009). (En skiva som för övrigt lyckats med bedriften att inte ha med en enda dålig låt, även om den bara innehåller 10 låtar och Today Was Just A Downer är märkligt kort. Dessutom är omslaget rätt snyggt) Men faktum är att låten är cover på en gammal låt från 1989 av Neil Young. Men hans version är givetvis inte ens i närheten av lika bra. Dels eftersom han är man och en kvinnlig röst passar mycket bättre, dels för att han inte är svensk, men kanske framför allt på sättet hon framför låten. Låten handlar om en ganska värdelös "dagen efter" och hon låter verkligen bedrövad. Neil Young den jäveln låter ju nästan glad och tar det inte alls lika lugnt. Inte alls lika seriös som Adiam är.
Eftersom jag har ungefär samma kriterier för veckans låt varje vecka blir det bara fånigt att skriva om det. Men trovärdighet är förmodligen den viktigaste faktorn i låtval. Om artisten låter trovärdig är det ett enormt plus och jag tycker Adiam är sjukt trovärdig i sin tolkning av denna låt. Sedan är det små detaljer som skiljer det bästa från det näst bästa. Och den här låten har de små detaljerna. För mig är den här låten en riktig "fan, jag pallar inte"-låt vilket råkar passa alldeles utmärkt just nu så därför kommer snart en länk. Stay put.
Inte här.
Men här.
Grattis Adiam, du har gjort veckans låt (även om du snodde den från Neil Young)
PS. Nej, jag tänker inte enbart köra tjejer, men kör på med kvinnliga artister tills Tonk ger kvinnorna en chans. Det finns inte direkt brist på bra kvinnliga artister, så....
Höstlov?
Nej, nu ska jag ta och skriva lite på min essä i Svenska B.
Till ICA och tillbaka.
Idag gick jag till ICA. Och tillbaka.
Jag gick dit för att handla bacon och flingor. Jag gick tillbaka för att lämna grejerna hemma. Och så skulle förstås jag stanna hemma, för att spela lite ODST och laga mat med hjälp av den bacon som jag precis köpt.
Jag bor hyfsat nära en ICA, det tar förmodligen fem till tio minuter att gå dit. Det går däremot ännu snabbare att cykla dit. Det gjorde jag inte, för jag kände för att gå. Jag hade gott om tid och hade inget annat vettigt för mig, så därför gick jag istället.
När jag gick till och från ICA lyssnade jag på musik från min fina iPhone. Varför gjorde jag det? För att annars hade det varit heelt värdelöst att gå. Jag lyssnade, som jag alltid gör, på en spellista som jag valt att kalla A-list. Den startade som en enormt homogen spellista, men har utvecklats till att bli lite mer varierad. Men musiken är inte det som spelar roll, det är effekten. Den gör att jag hamnar i min egen värld. Jag ser människor runt omkring mig, men de hör inte det jag hör och jag kan bara lite svagt höra det de hör. Synen påverkas ju egentligen inte, men psykologiskt sett är jag i en annan värld, där jag betraktar den värld alla normala människor är i.
Det finns flera längdmässigt likvärdiga vägar att gå om man vill ta sig från mitt hem till ICA. En av dem går via den skola där jag gick i lågstadiet. Jag går inte i lågstadiet där längre, men det gör andra. Faktum är att det till och med går folk i mellanstadiet där. Vilket jag som av en händelse också gjorde en gång i tiden. Men inte nu längre. Den vägen, den som går via den där skolan, är den jag valde att gå. När jag är i min egen värld tycker jag det är intressant att betrakta folk från den andra världen och barn är extra roliga att betrakta. Anledningen till det ligger någonstans mellan den acceptabla anledningen att barn är söta och den läskiga anledningen att de är försvarslösa och går att utnyttja om man bara skulle vilja. Jag vet inte åt vilket håll jag ligger mest, men man kan ju alltid hoppas på det förstnämnda.
När man går förbi denna skola som man spenderade sin tid på som barn och ser barn som går genom mer eller mindre samma upplevelse som jag gjorde en gång i tiden är det ju ganska enkelt att tänka tillbaka på den tiden i mitt liv. Jag gillar enkla saker, så det gjorde jag. Då tänker man tillbaka på en tid då det egentligen inte fanns några riktiga problem. Visst, vissa grejer blev man väldigt upprörd eller ledsen över, men det fixade sig snabbt. I skolan fick man leka. Och lära sig saker. Men mest leka. Det fanns ingen prestationsångest, inga prov, inga betygsavgörande inlämningsuppgifter. Det fanns inte ens betyg! Det var en trevlig tid det, om man bara kunde komma tillbaka dit! Men det kan man ju förstås inte. Men alla barn såg så glada ut. De har ingen aning om vad som väntar dem.
Men jag kunde ju inte bar gå runt och fundera på sådant. Eller det kunde jag ju förstås, men jag hade ju ett mål. Jag skulle köpa bacon. Och flingor. Så jag gick vidare och efter ett tag är skolgården inte där längre och människorna man ser är inte barn längre. Men det gör inget, det är roligt att betrakta vuxna också. Om man möter någon som man inte känner längs en smal väg kollar man på personen för att göra en snabb analys av vem det är. Kanske känner man personen, kanske bör man akta sig för personen, kanske är personen ditt livs kärlek, som bara råkar gå där på samma gata som dig. I de flesta fall är personen inte så intressant så man går bara vidare, utan att kolla på personen igen. Absolut ingen ögonkontakt! Det är en regel som de flesta följer, men inte jag när jag är i min värld. Det är sjukt roligt att verkligen titta, nästan stirra, på människor som man råkar möta. Det är utmanande och de flesta reagerar bara med att titta bort. Varje människa har sin historia och kollar du dem i ögonen får du en något större förståelse för dem. Men framför allt är det sannolikt att du gör ett skrämmande intryck på dem.
Hursomhelst, jag anlände till ICA. För det var ju mitt mål. Jag skulle köpa bacon ju. Och flingor. När man går in på en affär måste man ta ur ena hörluren ur örat, ifall någon dryg butiksanställd skulle få för sig att prata med dig. Det var läskigt att återgå till den allmänna världen igen, men jag tog det jag skulle ha (2 poäng till den som kommenterar först med vad det var), betalade och gick därifrån, in i min egen värld igen och på väg hemåt. Själva betalandet hade kunnat vara intressant, då kassapersonal brukar vara allmänt trevliga och kännas som att de tror att vi är kompisar, men hon som satt i kassan nu var inte sådan.
Hemvägen är, som hemvägar ofta brukar vara, ditvägen. Fast omvänd. Jag fortsatte betrakta människor. Och de fortsatte kolla bort när jag glodde på dem. Jag såg föräldrar. De var lyckliga, för de var med sina barn. De älskade sina barn. Och barnen älskade sina föräldrar. Synd bara att barnen kommer bli äldre. Något barn tittade inte bort när jag glodde på honom, men det är det som är så härligt med barn, för de känner sig inte hotade, de bara kollar på någon som är äldre än dem. Är man lite mer kaxig gör man som någon gubbe gjorde, som nickade till mig för att visa att han såg att jag såg på honom och hälsa på något trevligt sätt. Sjukt läskigt, här går jag och är läskig och så svarar någon med att vara trevlig! Usch. Som tur var var jag hemma strax efteråt och lade in två paket bacon i kylskåpet för matlagning senare och ett i frysen för nedfrysning. Och flingorna ställde jag ovanpå kylskåpet.
Det var min tur till ICA och tillbaka. Det tog inte så lång tid, men tog långa tankebanor.
Kub i kvadrat.
Men nu är min tvångsvana med att lösa min Rubiks Kub minst en gång per dag utökad till att lösa båda mina kubar minst en gång per dag. Kanske inte behöver någon 5-kub ändå (de tar längre tid...).
RGB
(Cola-burken i bakgrunden vann jag i en tävling mot Min flygande vän, iPoden använder jag när jag är ute och springer, det vita mellan burken och kuberna är ett armband för iPoden. Gummisnodden används för att hålla ihop myntröret, som jag förstörde för ett tag sedan, längst till vänster är högtalaren på min radio/cd-spelare som typ aldrig används. Och det grå bakom kuberna till höger är en Scart-adapter till min Xbox, som används när jag spelar med SBG. Det var väl typ allt.)
Veckans Låt: Run This Town
Jag är ganska osäker på min musiksmak. Jag har inte direkt någon genre som jag lyssnar på och definitivt inget band eller så. Jag gillar artister från både höger och vänster, uppifrån och nerifrån, penna och pensel, dörr och bil. En sak som är hyfsat konkret är att jag ogillar mainstreammusik. Och de få mainstreamartister som jag faktiskt gillar skäms jag över att jag gillar.
Rihanna är en sådan artist, som är för mainstream för att jag ska gilla henne, men jag gör det ändå. Hon har en härlig röst och en härlig attityd. Och dessutom råkar hon vara snygg också, vilket ju inte kan räknas som negativt. Unfaithful (svag, vacker), Don't Stop the Music (uppiggande, party), Shut Up and Drive (tuff) och i viss mån även Umbrella (lite väl mainstream) är alla anledningar till att jag började gilla henne.
Hennes senaste låt lider av samma problem som Umbrella gjorde, det är någon hiphop-bög som ska komma och sabba hela låten. Egentligen räknas det väl som Jay-Z:s låt, men Rihanna snor hela låten och utan henne skulle den suga.
Rihanna tar hand om refrängen, som givetvis är låtens bästa parti. Jay-Z kör första och andra versen, varken bra eller dåligt, lyssningsbart helt enkelt. Typ som den mesta mainstreammusiken. Sedan tredje och sista versen kommer allas vår Kanye West som visar att hiphop handlar om homosexuella och tjejer med fina rövar. Det är så fånigt att det blir roligt. Förutom hans meme-status och sexistiska texter får han även pluspoäng för låtens WTF-moment "Have you ever had shoes without shoestrings?". WTF!?
Jay-Z:s låt sägs det, men utan Rihanna hade den som sagt var inte varit någonting. Lyssna bara på henne, hon bryter reglerna och bryr sig inte! Då är man cool... Kollar man på musikvideon lyckas hon hålla sig coolast trots att hon har sjukt fula solglasögon. I slutet så står hon dessutom framför de båda hiphop-bögarna (bilden nedan), som för att verkligen visa att it's all about her. Dessutom får Kanye West fler pluspoäng än Jay-Z, så...
He-e-e-e-ey, här har du din länk till låten.
Grattis Rihanna (och killarna runt dig), ni har gjort Veckans Låt!
Blast from th... Fail!
Hur lång tid kommer ODST ta för mig? Den som gissar närmast vinner min respekt i en vecka. Och min respekt är sjukt värdefull.
Blodsugare!
För alla idioter där ute så är det jag försöker säga att jag var och tog blodprover idag. Jag vet inte riktigt varför, men det är säkert jättebra. Däremot har de blivit mer och mer otrevliga på senaste tiden, för nu berömmer de mig inte för mina underbart vackra blodkärl längre. Eller så har de bara avskedat alla vampyrer.
På tal om vampyrer, de har ju blivit oerhört populära på senaste tiden, på grund av att en mesig tjej blev kär i en nästan ännu mesigare vampyr (Twilight...). Varför kunde de inte bli populära när de var coola? Jaja, vi har fortfarande kvar zombies som fortfarande är coola. Och ninjas och pirater förstås, som inte riktigt tillhör samma kategori, men som ändå får räknas. Och nej, mumier är inte coola (jag tänkte länka till en ctrl-alt-del-strip här, men hittade den inte :S)...
Men på tal om zombies. Nej förresten, inte på tal om zombies. Inte än.
På tal om flum däremot. Flum.
Veckans Låt: crushcrushcrush
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig, men har tyvärr inga invites för tillfället. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Just nu pågår även en tävling Närmast kärnan. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.
Det här med Veckans Låt var inte helt lätt. Det finns så många låtar på Spotify att välja mellan (några miljoner eller så...). Däremot lyssnar jag ganska enformigt. Jag hittar en eller ett fåtal artister som jag gillar, skapar en playlist med varenda låt de gjort, spammar sönder den tills jag tröttnar. Dumpar låtarna i en playlist med låtar jag gillat förr i tiden, typ som en elefantkyrkogård. Veckans Låt den här veckan kommer från en "alla-låtar-av-en-artist-playlist" som jag skapade för ett tag sedan. Artisten (eller gruppen kanske...) är Paramore och låten är crushcrushcrush (för er som inte kan läsa rubriker).
Jag började lyssna på Paramore för ett tag sedan av samma anledning som jag brukar börja lyssna på en artist. Någon av mina kompisar gillar artisten och jag har hört någon låt som är bra eller har av någon annan anledning en positiv inställning till artisten. Den kanske främsta anledningen till att jag var positivt inställd till Paramore var sångerskan, som har sjukt coolt rött hår. Cool tjej-->respekt från mig. Enligt engelska Wikipedia är Paramore ett Emo/Pop Punk/AltRock-band. Enligt mig är de ett rockband, för jag pallar inte med alla konstiga genres som inte går att skilja från varandra. Och eftersom rock är coolt fick sångerskan precis typ 3 cool-poäng till. Eller tre vet jag inte, eftersom jag inte vet vad jag kör med för skala, menmen... Resten av bandet fick också lite coolhetspoäng och så fick de coolhetspoäng för att de faktiskt är ett band. Coolt helt enkelt.
Men det här ska ju handla om låten och inte om gruppen. Visserligen valde jag låten delvis på grund av artisten (tänkte köra en Paramore-låt redan förra veckan, men så kom Miss Li och snodde platsen) men ändå. Låten. Titeln suger, tre ord som sitter ihop och inga stora bokstäver får en elitist som mig att må illa. Men den kommer i alla fall från deras gamla skiva Riot! (2007) som förutom att den har ett mycket bättre namn än nya brand new eyes (Var är min stora bokstav?) även är deras bästa skiva enligt mig. Inte för att jag har någon skiva, Spotify all the way jue! Men det här skulle ju handla om låten, inte om skivan. Så. Låten.
Förut har jag skrivit vad låtarna handlar om och så, men det har jag inte en jäkla aning om, så... Kärlek är ju ganska safe gissning när det gäller alla låtar och delar av låten kan väl tolkas som riktad till någon slags person av det kön man råkar tända på. Men egentligen har jag ingen aning. Så, ehh... Främsta anledningen till att jag valde låten var
Scribbled out the truth with their lies
You little spies
Som låter coolt. Typ. Låten är inte så jättespeciell egentligen, det är helt enkelt en rocklåt (eller emo eller pop punk, eller altrock eller vad du nu vill kalla det) som ligger någon nivå över resten av all rock som görs idag. Och att det är en tjej som sjunger har upp låten ytterligare något snäpp. För er som inte har märkt det har faktiskt alla artister som varit veckans låt varit kvinnor. Eller ja, i detta fall var det ett band med en kvinna och resten män, men eftersom kvinnan är den coolaste tar hon över hela bandet. Jag har inget emot manliga artister, men kvinnorna är helt enkelt bättre antar jag. Fast bli inte kaxiga nu, vi män är bättre på alla andra områden. ;) Vill ni ha manliga artister verkar Tonkow vara en riktig mansgris hittills. Även om han ännu inte lagt upp någon Veckans Låt för den här veckan än. Ger du upp redan?
För att lyssna på denna kvinnliga sångerska i en obestämbar genre, så klickar ni bara här. Eller här, om ni tycker det känns bättre. Låten finns dessutom att ladda ner som DLC till Rock Band, om man skulle vilja spela och sjunga den själv.
Grattis Hayley Williams (och de där i bakgrunden också), du (ni...) har gjort Veckans Låt!
(Bilden tagen från gaygamer.net :P)
WTF Collective
Another one gets 18.
2009-1991=18. Denna ganska enkla uträkning visar på att om man är född 1991 kommer man bli 18 år 2009. Eftersom jag och de flesta av mina kompisar råkar vara födda 1991 och det råkar vara 2009 nu innebär det att jag, och mina kompisar kommer fylla 18 år iår. Eftersom det idag är dag nummer 283 av 365 har ca 77,5% av alla som är födda 1991 fyllt 18 år, om man utgår från att födelsedagarna fördelas jämnt över hela året, vilket de inte gör. Men ni fattar, folk fyller 18 och många har redan gjort det.
Idag är det Min flygande väns tur. Det är inte min tur, jag får vackert ta och vänta 53 dagar till. När folk fyllde år under första halvan av året brydde jag mig inte särskilt mycket, varför vara 18 liksom? Visst, man blir myndig och accepterad av samhället som någon som kan styra över sig själv, men man får inga direkta pivilegier som är jättehäftig. Jag var lite bitter för att jag inte fick vara med och rösta i EU-valet, men många av mina kompisar fick inte heller göra det, så det var rätt lugnt. Men nu fyller kompisarna år en efter en och jag sitter här ensam och är 17 år. Känner mig sjukt liten. Tror aldrig jag varit så peppad på att fylla år, trots att mitt liv inte kommer ändras särskilt mycket efter 18.
Men nu är det som sagt inte min tur än, nu är det Min flygande vän som får bli ett år äldre, trots att han bara blir en dag äldre. Skickade världens elakaste grattis-sms till honom igår natt (egentligen idag, men inte enligt mina dagsdefinitioner) där jag berättade för honom att han inte var min kompis längre eftersom han var 18 år. Detta gäller alla andra också. Så är du 18 år (och född 1991, 18-åringar födda 1990 är ok) så hatar jag dig numera. Men oroa dig inte, vi har bara 53 dagar kvar av fiendeskap. Min flygande vän höll ut som min vän längre än de flesta, men nu är det alltså slut med det. Synd för honom. Han får däremot fortsätta kallas Min flygande vän, för Min flygande ovän låter liiite för elakt.
Grattis! (?)
Överslagshandling
Usch. Fy. Fan.
Vem sa att trean skulle vara lugn? Jag vill slå den personen. Det är helt sjukt många inlämningsuppgifter som ska göras, prov som ska pluggas till och så är det ju en projektarbetesgrupp man ska samarbeta med också. Ofta är det svårt att veta om man ska göra engelska eller svenska, eller samhällskunskap, eller varför inte fysik, eller matematik (D eller Diskret). Det här löser jag och många andra i min klass med ett biologiskt fenomen som kallas överslagshandling.
Överslagshandling går ut på att när ett djur är osäkert på om det ska göra en sak eller en annan gör det ett tredje. Ofta är det om man ska fly eller strida som valen står mellan och då kanske man till slut väljer att ta bort löss. Det tredje alternativet som inte finns, som till slut blir det man väljer, brukar ofta vara ett grundläggande beteende som det alltid finns viss motivation att utföra, till exempel personlig hygien. Fullständigt ointressant och jag är missnöjd med att jag måste läsa Biologi B också, så nu återgår vi till mig igen.
Titta på TV, spela något spel, vad som helst bara det inte har med skolan att göra och är avslappnande. Det är bra att slappna av, stress har ingen mått bra av. Men. Ibland går det inte. Har man tre arbeten som ska in imorgon funkar det inte att tänka att man måste slappna av. Då måste man göra färdigt dem. Vilket suger, för människan är egentligen djur och överslagshandlingar ligger i vår natur. Jag inbillar mig till exempel just nu att det här inlägget inte är en överslagshandling, men egentligen kanske det är det. Jag är visserligen rätt färdig med mina tal som jag ska hålla imorgon (mina betyder pluralis, ja) men jag borde skriva en inlämningsbar disposition på det ena och så borde jag skriva i loggboken för PA. Istället sitter jag och skriver det här. Vilket ju känns lagom smart. Men jag har faktiskt jobbat med skolarbete i princip i tolv timmar idag. Vilket är rätt mycket. Synd bara att det inte räcker.
Det värsta är de överslagshandlingar man känner sig duktig av. Jag skulle till exempel kunna tänka mig att göra lite uppgifter i programmering som det egentligen är tänkt att vi ska göra på lektionerna istället för att skriva tal i svenska. Detta eftersom programmering är kul och man känner sig mindre dåltig om man åtminstone gör något som har med skolan att göra. Funderade till och med ett tag på att skriva på en essä i Svenska B, som ska in om jättelång tid, istället för att arbeta på talet i Svenska C, som ska hållas imorgon. Men jag lyckades arbeta rätt bra med det jag skulle arbeta med till slut. Tills nu då, när jag skriver det här. Nej, nu ska jag ta och skriva lite loggbok. Eller så kör jag någon överslagshandling.
(For teh g00gles: Tonkow, Tonkow, Tonkow.)
Politik är tydligen intressant.
Jag kritiserade piraten för att deras politik inte är fullständig och han var rätt bra på att försvara sig och så, men det slutade med att han sa att Piratpartiet inte är mitt parti, vilket ju är rätt korkat. Är det inte meningen att han ska försöka värva alla? Eller så kanske han insåg att det var fullständigt omöjligt för honom att övertyga mig. Efter ett tag med upprepningar (that's what it's all about) så gick vi vidare och pratade inom kompiskretsen om vad han sa och tyckte och vad andra politiker säger och tycker och så vidare. Då råkade vi stå framför någon förening som hade internationella utbyten och sånt. Det var lite kul, han ställde sig först som om han var med i vår konversation och lyckades till slut säga att eftersom vi var intresserade av politik skulle vi gå med i deras grej. Smart! När vi väl hade lyckats bli av med honom stod en kille i min klass och tjafsade som fan på Kristdemokraterna utan att egentligen ha särsklit skild åsikt. Vi stod där och bara lyssnade ett tag, tills tjejen han pratade med blev riktigt arg och vi kom in som någon slags räddare i nöden. Hon verkade mycket hellre vilja prata med oss än med honom. :P Henne höll jag faktiskt i grunden med om hennes åsikt, men det hindrade oss inte från att tjafsa ett tag. Jag försökte i alla fall vara lite trevligare än andra...
Båda tog upp USA som skrämmande exempel, vilket är lite spännande eftersom många älskar USA. Jag ser i och för sig mest nackdelar med USA, så att klaga på dem är väl rätt taktik när man pratar med mig. Men hur kunde de se på mig att jag inte gillar USA? :O Eller så är det bara så att alla politiker tycker att USA är fucked up, för att USA är fucked up. Låter lite smålogiskt.
Jaja, ser fram emot valet 2010 då jag äntligen får vara med och bestämma något om hur det här samhället ska vara. Är även fett peppad på att gå runt i valstugorna och tjafsa med allt och alla. Inte enbart för att det är kul att tjafsa, även för att det faktiskt kan vara bra att veta vad man röstar på. Någon som hänger med på en heldag?
Just det, politik. Det är serious business! Inte direkt någon slags irrelevant recension av spel...
Mysigt...
I min gamla blogg skrev jag om varför jag använde ett uttryck, den gången var det "Ha det bättre". Visserligen gillade jag bara det uttrycket en kort period och inlägget i sig var rätt fånigt. Men samtidigt var inlägget mysigt, så därför kör jag på ett sådant i den här nya, mycket bättre bloggen (kom igen, den har ju headers skapade av Min flygande vän OCH Min hånglande vän). Den här gången handlar det egentligen inte om ett uttryckt, det handlar bara om ett ord: Mysigt.
Som vanligt när jag ska förklara ett ord är första stället jag går till Svenska Akademiens Ordbok (japp, inte ordlista). Och som vanligt när jag går till Svenska Akademiens Ordbok förstår jag ingenting av det som står. Men mysigt är ju typ kärleksfullt och lugnt, på något sätt. Skönt också för den delen. Och mjukt. Men en sak som mysigt inte är, det är manligt. Och det passar ju mig, för jag är ju inte särskilt manlig. I och för sig är väl mysigt lite väl mesigt för min image, men kan man försämra något så ska man göra det!
Men vad är det som är mysigt då? Ja, till exempel har jag upptäckt att mitt hemområde (japp, nu är det ett ord), grupprummen på skolan, ofantligt långa håltimmar (2-3 timmar någon?) och matematik är mysigt. Vi dröjer oss kvar lite grann vid den där sista. Nej, matematik är inte alltid mysigt, men det kan vara det. Matematik D är inte särskilt mysig. Diskret Matematik däremot är det. Och någonstans på en ouppnåelig platå är den mysigaste av de mysiga sorternas matematik: Strövtåg i matematikens värld. Det är en universitetskurs, men eftersom vi är så hardcore får vi möjlighet att läsa den redan på gymnasiet. Jag valde den däremot inte, eftersom jag inte ville erkänna att jag är den mega-geek jag egentligen är. Men nu i början av trean har jag börjat fundera och kommit på att eftersom namnet är så sjukt übermysigt borde ju även kursen vara rätt bra. Därför tänkte jag lägga till den som utökat, men av diverse anledningar blev det aldrig av och nu har de haft en lektion så nu inbillar jag mig att det är för sent. Inte för att de gjorde något på den, menmen... Nu är Strövtåg en slags symbol för allt jag vill ha men inte kan få. Eller nåt. Antar att gräset alltid är grönare på andra sidan. Om ni tänkte prata om det här med mig ska ni övertyga mig om att jag gör rätt som inte läser den kursen. Några argument ni kan använda er av:
- Drygt och onödigt att läsa fler poäng än du behöver
- Sluta tidigt på onsdagar=nice
- Kom igen, strövtåg, är du bög eller?
- Universitetskurs i matte, är du nörd eller?
- Asså egentligen suger den
Men det kommer inte hindra den från att åtminstone i mitt huvud vara världens mysigaste kurs. Men jag får väl njuta av de andra mysiga sakerna i mitt liv. Nu ska jag surfa runt på Youtube. Mysigt.
