Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen/låt
Det här är ett svar på denna Veckans bögsimon och denna Veckans Låt. Varning för uppfuckad hemsida, klicka cancel när den vill ha lösenord.
Förra veckan, typ, kritiserade Bögtony (som älskar mig egentligen) hela det här konceptet med Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen. Han verkar väldigt stolt över det "nästan A4" som han skrev för att kritisera det här konceptet. Då förväntar han sig såklart ett långt inlägg här som försvarar den här bloggserien. Men det är inte det den här blogserien är till för, den är till för att berätta för alla att Bögtony älskar mig egentligen. Så jag berättade det. Och han blev besviken. Men samtidigt glad för att han tyckte att han vann över mig. Jag fattar ingenting. Och jag kom fram till att det är så det är med mig och Bögtony. Jag fattar ingenting. Han kanske inte älskar mig ändå. Consider this bloggserie nerlagd. Bögtony vinner i slutändan ändå. Typ. Eller? Vänta, va? Sch-blupp.
Bögtony veckans-låtar sig också veckan till ära. Jag slutade för att han slutade, ska jag då börja för att han börjar? Eventuellt, men inte här. En gemensam musikblogg med Tonk är jag fett på på. Men bangar han (det gör han alltid) så kanske Veckans Låt dyker upp på den nya blogg som jag kanske ska starta om jag kanske vill det. Kanske.
Oatum så hörde jag en gammal Tonk-Veckans-Låt (Spring Ricco) live igår. Fast inte med riktiga Florence Valentin, bara med sångaren.
Förra veckan, typ, kritiserade Bögtony (som älskar mig egentligen) hela det här konceptet med Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen. Han verkar väldigt stolt över det "nästan A4" som han skrev för att kritisera det här konceptet. Då förväntar han sig såklart ett långt inlägg här som försvarar den här bloggserien. Men det är inte det den här blogserien är till för, den är till för att berätta för alla att Bögtony älskar mig egentligen. Så jag berättade det. Och han blev besviken. Men samtidigt glad för att han tyckte att han vann över mig. Jag fattar ingenting. Och jag kom fram till att det är så det är med mig och Bögtony. Jag fattar ingenting. Han kanske inte älskar mig ändå. Consider this bloggserie nerlagd. Bögtony vinner i slutändan ändå. Typ. Eller? Vänta, va? Sch-blupp.
Bögtony veckans-låtar sig också veckan till ära. Jag slutade för att han slutade, ska jag då börja för att han börjar? Eventuellt, men inte här. En gemensam musikblogg med Tonk är jag fett på på. Men bangar han (det gör han alltid) så kanske Veckans Låt dyker upp på den nya blogg som jag kanske ska starta om jag kanske vill det. Kanske.
Oatum så hörde jag en gammal Tonk-Veckans-Låt (Spring Ricco) live igår. Fast inte med riktiga Florence Valentin, bara med sångaren.
Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen
Det här är ett svar på denna Veckans bögsimon.
Bögtony, jag vet att du älskar mig egentligen. Och det vet alla andra också.
Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen
Min extravaganza av Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen fortsätter med kvällens andra inlägg. Det här är ett svar på denna Veckans bögsimon.
Jag vill bara börja med att tacka Bögtony och berätta att jag faktiskt älskar honom också. Den här veckan var Veckans bögsimon så jäkla rolig så den blir oslagbar. Det går inte att kritisera Veckans bögsimon, den här veckan gjorde Bögtony ett perfekt inlägg. Däremot går det givetvis att visa att Bögtony älskar mig egentligen, eftersom hans enorma kärlek för mig inte går att dölja.
Den här veckan förtjänade jag att bli förolämpad på Bögtonys blogg. Jag ska flytta till Linköping om några veckor och har en lägenhet där och har inte sagt ett ord till Bögtony. Ganska bögigt gjort faktiskt... Men Bögtony älskar mig så jäkla mycket så han kan inte ens vara taskig när han har anledning att vara det.
Halva inlägget handlar nämligen om hur ledsen Bögtony är över att jag inte kommer bo kvar i samma stad som honom. Asså ärligt talat så har den här bloggserien ingen större funktion när Bögtony så tydligt visar att han älskar mig egentligen. Jag avslutar därför bara med ett citat, som visar tydligt att Bögtony älskar mig över allt annat.
"han är min bög"
Jaa Bögtony, jag är verkligen din bög.
Och just det, Anna Röd kommenterade och frågade hur Veckans bögsimon skulle kunna fortsätta existera om jag inte finns där och gör bögigheter. Anna Röd verkar inte ha förstått riktigt hur bög jag är så jag kan demonstrera med en bild.
(klicka för större)
Jag är killen i rosa, Bögtony är killen i svart. Mina bögigheter kan nog färdas hela vägen från Linköping till Uppsala utan problem...
Jag vill bara börja med att tacka Bögtony och berätta att jag faktiskt älskar honom också. Den här veckan var Veckans bögsimon så jäkla rolig så den blir oslagbar. Det går inte att kritisera Veckans bögsimon, den här veckan gjorde Bögtony ett perfekt inlägg. Däremot går det givetvis att visa att Bögtony älskar mig egentligen, eftersom hans enorma kärlek för mig inte går att dölja.
Den här veckan förtjänade jag att bli förolämpad på Bögtonys blogg. Jag ska flytta till Linköping om några veckor och har en lägenhet där och har inte sagt ett ord till Bögtony. Ganska bögigt gjort faktiskt... Men Bögtony älskar mig så jäkla mycket så han kan inte ens vara taskig när han har anledning att vara det.
Halva inlägget handlar nämligen om hur ledsen Bögtony är över att jag inte kommer bo kvar i samma stad som honom. Asså ärligt talat så har den här bloggserien ingen större funktion när Bögtony så tydligt visar att han älskar mig egentligen. Jag avslutar därför bara med ett citat, som visar tydligt att Bögtony älskar mig över allt annat.
"han är min bög"
Jaa Bögtony, jag är verkligen din bög.
Och just det, Anna Röd kommenterade och frågade hur Veckans bögsimon skulle kunna fortsätta existera om jag inte finns där och gör bögigheter. Anna Röd verkar inte ha förstått riktigt hur bög jag är så jag kan demonstrera med en bild.
(klicka för större)
Jag är killen i rosa, Bögtony är killen i svart. Mina bögigheter kan nog färdas hela vägen från Linköping till Uppsala utan problem...
Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen
Eftersom jag varit i Linköping (jag kommer till det sen) så mihar jag missat att skriva ett Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen-inlägg för två Veckans bögsimon, men det kan jag nog minsann ta igen! Det här inlägget är ett svar på denna Veckans bögsimon.
Förra veckan tyckte jag det var lite dåligt med Veckans bögsimon på Tonks blogg, så jag skickade sms och frågade om jag inte varit tillräckligt bög den veckan. Jag menar, jag är ju så extremt bög så jag blev lite förvånad. Däremot förnekar jag att jag varit elak mot honom för att han ska skriva om mig.
Tydligen ville Bögtony (som jag vet älskar mig egentligen) straffa mig genom att inet skriva om mig. Ett bra straff kan tyckas, men han älskar mig så mycket att han inte kunde låta bli att skriva lite om mig ändå. Han låtsades skriva att han inte skrev om mig, men vana ögon ser genom detta.
"bögsimon själv förväntar sig att jag ska kritisera honom.
Så han börjar vara elak med "flit" förra veckan"
Det där handlar ju liksom om mig!
Bögtony (som älskar mig egentligen) tyckte dessutom att han var lite väl elak mot sitt livs stora kärlek (bögsimon...) så han bad om ursäkt. Att det saknas ett o i "Sorry" lurar ingen...
Och bara för att bekräfta ännu mer hur mycket han älskar mig slutar han med att skriva att han börjat med taggannonsering i min ära. Och det räcker inte för honom för att visa sin kärlek för mig! Han skriver dessutom tack och gör ett hjärta!
Jadu Bögtony, den här veckan visade du verkligen tydligt att du älskar mig.
Förra veckan tyckte jag det var lite dåligt med Veckans bögsimon på Tonks blogg, så jag skickade sms och frågade om jag inte varit tillräckligt bög den veckan. Jag menar, jag är ju så extremt bög så jag blev lite förvånad. Däremot förnekar jag att jag varit elak mot honom för att han ska skriva om mig.
Tydligen ville Bögtony (som jag vet älskar mig egentligen) straffa mig genom att inet skriva om mig. Ett bra straff kan tyckas, men han älskar mig så mycket att han inte kunde låta bli att skriva lite om mig ändå. Han låtsades skriva att han inte skrev om mig, men vana ögon ser genom detta.
"bögsimon själv förväntar sig att jag ska kritisera honom.
Så han börjar vara elak med "flit" förra veckan"
Det där handlar ju liksom om mig!
Bögtony (som älskar mig egentligen) tyckte dessutom att han var lite väl elak mot sitt livs stora kärlek (bögsimon...) så han bad om ursäkt. Att det saknas ett o i "Sorry" lurar ingen...
Och bara för att bekräfta ännu mer hur mycket han älskar mig slutar han med att skriva att han börjat med taggannonsering i min ära. Och det räcker inte för honom för att visa sin kärlek för mig! Han skriver dessutom tack och gör ett hjärta!
Jadu Bögtony, den här veckan visade du verkligen tydligt att du älskar mig.
Ripped off
Jaja, jag vet att den här bloggen är nedlagd och så, men det skiter jag fullständigt i. Mitt kärleksbarn Veckans Låt har fått en ripoff: Veckans bögsimon. Eftersom jag blev kallad Bögsimon i min gamla klass (för att skilja mig från Adam, som kallades Simon) och jag även kallas spetz eller Spetsen #11 antar jag att det är mig den där serien handlar om.
Tolererar jag sådant?
Jarå, det är lugnt. Men börjar Tonk med en ny bloggserie (som dessutom är baserad på min gamla bloggserie som var epic) så ska fanimej jag också göra det. Därför presenterar jag nu:
Veckans bögtony-jag-vet-att-du-älskar-mig-egentligen
där jag kommer berätta för mina läsare att Tonk älskar mig egentligen.
The hollow blog
This is the way the blog ends
Not with a bang but a whimper
Not with a bang but a whimper
Inte Veckans Låt.
Varför kommer det ingen Veckans Låt? Fråga Tonkow, han har varit med om det en massa gånger...
(Jag är sjuukt trött, kommer kanske imorgon)
(Jag är sjuukt trött, kommer kanske imorgon)
Veckans Låt: You Oughta Know
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt (den där länken funkar nog inte, men fråga honom snällt ändå). Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag tänkte skriva att Tonkow är sämst, men sen kom jag på att det är onödigt att berätta det uppenbara, så...
Om förra Veckans Låt var svår att välja så var den här Veckans Låt jättelätt att välja. Varför skriver jag omd en så sent då? frågar ni er (förmodligen inte). Jag har haft annat för mig, alldeles nyligen såg jag till exempel på Star Wars Episode IV: A New Hope, eller Star Wars som den egentligen bara heter... Bra film, men om du inte redan visste det bör du avrättas eller något. Hursomhelst...
Veckans Låt är You Oughta Know med Alanis Morissette. En trevlig liten låt som handlar om hur Alanis blev dissad av en kille och hur hon inte tycker att det var så bra gjort av killen.
Låten är en gammal (nåja, 1995) klassiker som håller än idag, vilket är mer än man förmodligen kommer kunna säga om alla låtar jag haft som Veckans Låt som gjorts på 2000-talet. Inte för att dissa de låtarna, de blev valda av en anledning, men jag tror inte riktigt de har samma livslängd som den här låten.
Så varför är You Oughta Know bra? Självklart är det för att den är så sjukt taskig och sådant gillar vi här på Spetsens blogg. Att det dessutom är en kvinna som är elak gör att vi gillar ännu mer. Inget går upp mot kvinnor med lite sinne för mord och sånt. Ja, jag sa mord. Den här låten är nästan så grov eller vad sägs om
"Does she know how you told me you'd hold me
Until you died, till you died
But you're still alive"
Eller det kanske bara är jag som tycker det låter lite hotfullt? Eller ja, mycket hotfullt.
Ska vi gå in lite djupare på låten (det ska vi inte, så sluta läs och hoppa till länken och lyssna) så kan man ju tycka lite synd om Alanis som uppenbarligen inte var särskilt sugen på att skiljas från den här killen. Man kan tolka det som något slags uttryck för frustration eller något. Eller så är hon bara sjukt bitter. Fast ärligt talat så är det nog mer synd om killen, man ska inte messa med fel tjejer liksom...
Jaha, ska vi säga att det är det för veckans inlägg? Oändligt många gånger bättre än Tonkows inlägg i alla fall... LÄNK!
Förresten, i och med den här låten så består nu min Veckans Låt-playlist av inte mindre än TVÅ låtar med tjejer som sjunger om oralsex. Det är mer än man kan säga om kuk-Tonkows playlist...
Grattis Alanis Morissette, du har gjort Veckans Låt!
Pro tip: Dumpa henne inte, men gå gärna på bio med henne...
Jag tänkte skriva att Tonkow är sämst, men sen kom jag på att det är onödigt att berätta det uppenbara, så...
Om förra Veckans Låt var svår att välja så var den här Veckans Låt jättelätt att välja. Varför skriver jag omd en så sent då? frågar ni er (förmodligen inte). Jag har haft annat för mig, alldeles nyligen såg jag till exempel på Star Wars Episode IV: A New Hope, eller Star Wars som den egentligen bara heter... Bra film, men om du inte redan visste det bör du avrättas eller något. Hursomhelst...
Veckans Låt är You Oughta Know med Alanis Morissette. En trevlig liten låt som handlar om hur Alanis blev dissad av en kille och hur hon inte tycker att det var så bra gjort av killen.
Låten är en gammal (nåja, 1995) klassiker som håller än idag, vilket är mer än man förmodligen kommer kunna säga om alla låtar jag haft som Veckans Låt som gjorts på 2000-talet. Inte för att dissa de låtarna, de blev valda av en anledning, men jag tror inte riktigt de har samma livslängd som den här låten.
Så varför är You Oughta Know bra? Självklart är det för att den är så sjukt taskig och sådant gillar vi här på Spetsens blogg. Att det dessutom är en kvinna som är elak gör att vi gillar ännu mer. Inget går upp mot kvinnor med lite sinne för mord och sånt. Ja, jag sa mord. Den här låten är nästan så grov eller vad sägs om
"Does she know how you told me you'd hold me
Until you died, till you died
But you're still alive"
Eller det kanske bara är jag som tycker det låter lite hotfullt? Eller ja, mycket hotfullt.
Ska vi gå in lite djupare på låten (det ska vi inte, så sluta läs och hoppa till länken och lyssna) så kan man ju tycka lite synd om Alanis som uppenbarligen inte var särskilt sugen på att skiljas från den här killen. Man kan tolka det som något slags uttryck för frustration eller något. Eller så är hon bara sjukt bitter. Fast ärligt talat så är det nog mer synd om killen, man ska inte messa med fel tjejer liksom...
Jaha, ska vi säga att det är det för veckans inlägg? Oändligt många gånger bättre än Tonkows inlägg i alla fall... LÄNK!
Förresten, i och med den här låten så består nu min Veckans Låt-playlist av inte mindre än TVÅ låtar med tjejer som sjunger om oralsex. Det är mer än man kan säga om kuk-Tonkows playlist...
Grattis Alanis Morissette, du har gjort Veckans Låt!
Pro tip: Dumpa henne inte, men gå gärna på bio med henne...
Veckans Låt: Oxford Comma
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Veckans Låt var FUCKING svår att välja. Jag är fortfarande inte säker på att jag valde "rätt" men den här låten får väl duga. Faktum är att jag ändrade låten flera gånger under tiden som jag skrev det här inlägget. Dessa låtar har varit rubrik till det här inlägget:
- Bones (Little Big Town)
- Fireflies (Owl City)
- Dancing With Tears In My Eyes (Ke$ha)
- Big In Japan (Alphaville)
- Forever Young (Alphaville)
- Cool For Cats (Squeeze)
- Oxford Comma (Vampire Weekend)
Till slut blev det den sistnämnda, men det känns som att det lika gärna hade kunnat bli någon av de tre andra. DWTIME blev dissad eftersom jag i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika att ha med samma artist flera gånger, de andra för att de inte riktigt höll måttet.
Oxford Comma, eller Harvard Comma, eller serial comma, eller series comma, saknar svensk översättning (såvitt jag vet) men är ett komma som är direkt före en konjunktion, typ "eller" ;) Huruvida man bör använda det eller inte är debatterat och det används oftare i amerikansk engelska än brittisk engelska. Personligen tycker jag att det finns anledning att använda det då det kan uppstå ambiguitet (typ tvetydighet, men lingvistiskt så heter det ambiguitet) om det inte används. Till exempel är "To my parents, Ayn Rand and God." bristfälligt formulerat, men inte "To my parents, Ayn Rand, and God." (snodde exemplet från engelska wikipedia).
De lärde tvistar fortfarande om huruvida man bör eller inte bör använda Oxford Comma, men Vampire Weekend hävdar att ingen bryr sig. Tydligen handlar låten mer om att inte bry sig än om Oxford commas, enligt låtskrivaren enligt engelska Wikipedia. Men då var det väl jäkligt korkat att sjunga om att man inte ska bry sig om Oxford commas! Det är ju precis sådant man ska bry sig om ju, om man är schön.
Jaja, budskapet med låten är inget vidare, men låten kan ju vara bra ändå. Vilket den är. Och visst bidrar meningen "Who gives a fuck about an Oxford comma" till att den är bra, men inte för att det stämmer men för att det låter bra. Typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om låten, den har skön musik och skön sång. Musiken är säkert inspirerad från något speciellt, det låter väldigt mycket som det, men jag har ingen aning om vad, så...
Länk?
Grattis Vampire Weekend, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt var FUCKING svår att välja. Jag är fortfarande inte säker på att jag valde "rätt" men den här låten får väl duga. Faktum är att jag ändrade låten flera gånger under tiden som jag skrev det här inlägget. Dessa låtar har varit rubrik till det här inlägget:
- Bones (Little Big Town)
- Fireflies (Owl City)
- Dancing With Tears In My Eyes (Ke$ha)
- Big In Japan (Alphaville)
- Forever Young (Alphaville)
- Cool For Cats (Squeeze)
- Oxford Comma (Vampire Weekend)
Till slut blev det den sistnämnda, men det känns som att det lika gärna hade kunnat bli någon av de tre andra. DWTIME blev dissad eftersom jag i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika att ha med samma artist flera gånger, de andra för att de inte riktigt höll måttet.
Oxford Comma, eller Harvard Comma, eller serial comma, eller series comma, saknar svensk översättning (såvitt jag vet) men är ett komma som är direkt före en konjunktion, typ "eller" ;) Huruvida man bör använda det eller inte är debatterat och det används oftare i amerikansk engelska än brittisk engelska. Personligen tycker jag att det finns anledning att använda det då det kan uppstå ambiguitet (typ tvetydighet, men lingvistiskt så heter det ambiguitet) om det inte används. Till exempel är "To my parents, Ayn Rand and God." bristfälligt formulerat, men inte "To my parents, Ayn Rand, and God." (snodde exemplet från engelska wikipedia).
De lärde tvistar fortfarande om huruvida man bör eller inte bör använda Oxford Comma, men Vampire Weekend hävdar att ingen bryr sig. Tydligen handlar låten mer om att inte bry sig än om Oxford commas, enligt låtskrivaren enligt engelska Wikipedia. Men då var det väl jäkligt korkat att sjunga om att man inte ska bry sig om Oxford commas! Det är ju precis sådant man ska bry sig om ju, om man är schön.
Jaja, budskapet med låten är inget vidare, men låten kan ju vara bra ändå. Vilket den är. Och visst bidrar meningen "Who gives a fuck about an Oxford comma" till att den är bra, men inte för att det stämmer men för att det låter bra. Typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om låten, den har skön musik och skön sång. Musiken är säkert inspirerad från något speciellt, det låter väldigt mycket som det, men jag har ingen aning om vad, så...
Länk?
Grattis Vampire Weekend, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Walking On Air
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Nu har Tonkow återvänt återvänt till Veckans Låt-världen (?) och gör det på sedvanligt misslyckat sätt genom att ha med en låt för mycket. Antar att han inte kommer skriva något den här veckan så kommer det vara jämnt inför nästa vecka. Välkommen tillbaka, trots att du är sämst!
Veckans Låt är Walking On Air med Kerli. Ahh, Kerli.
Jag upptäckte Kerli via Chillirec, en svensk tjänst som då (i somras har jag för mig) spelade in alla låtar som spelades på ett antal radiokanaler. Jag valde att spela in från typ 50 samtidigt, så jag fick en jäkla massa låtar, som jag sedan tänkte lyssna genom och rensa bort det dåliga (98%...). Nu har jag fortfarande kvar en stor del av den musiken och Chillirec har blivit mer vettigt så att det bara spelar in de låtar/artister man vill att det ska spela in. Det är i princip ett lagligt sätt att skaffa musik gratis. Däremot är det inte säkert att hela låtarna kommer med och en del radiosnack kommer med och så. Rent generellt funkar det dock hyfsat bra, fast det är oerhört tveksamt om det borde vara lagligt. Hur som helst, resultatet av mina över tusen låtar var att jag hittade den här låten samt Adiam Dymotts Pizza (som jag visserligen hört på radio också, men det var via C-rec jag började lyssna på den). Och så var det en massa skit, typ Soulja Boy och liknande...
Bara för att vara lite annorlunda tänkte jag att jag inte kollar upp henne på engelska Wikipedia, men på Spotify. De har ju nämligen lite info om rätt många av artisterna och Kerli är tydligen en av dem. Kerli kommer tydligen från Estland, där hon föddes 1987 i staden Elva. Jag vet, det låter nästan för bra för att vara sant, men tydligen har de en stad i Estland som heter Elva. Epic eller vad? Tydligen så bor det bara 5000 personer där, men jag är säker på att fler hade bott där om de vetat att Elva är 11 på svenska. Fan, det är rätt bra att göra lite research innan man skriver, nu älskar jag henne ännu mer. Tidigare gillade jag henne bara för musiken och för det faktum att hon inte är särskilt välkänd (ja, jag gillar okända människor :P).
Det senaste Kerli har gjort är att vara med i soundtracket till Alice i Underlandet, som jag för övrigt verkligen vill se. Men det kommer förmodligen inte bli av. :( De låtar hon har gjort till den filmen är långt ifrån det bästa hon gjort, men det kanske kan leda till lite framgång för henne och det unnar jag henne verkligen.
Walking On Air kommer från Kerlis första (och hittills enda) skiva, Love Is Dead. Låten handlar, åtminstone för mig, typ om någon slags sagovärld med en liten häxflicka. Låten har väl inte riktigt något fint budskap eller något, den är mest creepy. Fast på ett bra sätt. Anledningen till att jag gillar den, och många andra låtar också för den delen, är att den är speciell. Det är förmodligen till stor del Kerlis speciella röst som bidrar till det här. Rösten passar utmärkt ihop med den mystiska låten, som åtminstone i mitt huvud ritar upp en massa skumma bilder. Musikvideon är dessutom precis lika skum som man kan förvänta sig, även om Kerlis utseende pajar det hela lite grann. Den där stilen passar för övrigt utmärkt in i Alice i Underlandet, vilket jag antar är anledningen till att hon fått vara med och göra musiken där.
Om någon undrar varför Kerli får Veckans Låt just den här veckan så beror det på att jag "återupptäckt" henne. Miss Li (som jag lyssnat på de senaste veckorna) har nämligen en låt där början är sjukt lik någon Kerli-låt så därför blev jag sugen att lyssna på Kerli igen.
Vill ni höra mer av Kerli så lyssna genom hennes skiva, som består av enbart mer eller mindre bra låtar, ingen låt är direkt dålig. Vill ni få en skum upplevelse så lyssna genom hennes låtar och titta sedan på hennes deltagande i Melodifestivalen 2003. Men till att börja med så kan ni ju lyssna på Veckans Låt, Walking On Air. Den länken har ni här (rimzkillz, yeah!).
Grattis Kerli, du har gjort Veckans Låt!
Nu har Tonkow återvänt återvänt till Veckans Låt-världen (?) och gör det på sedvanligt misslyckat sätt genom att ha med en låt för mycket. Antar att han inte kommer skriva något den här veckan så kommer det vara jämnt inför nästa vecka. Välkommen tillbaka, trots att du är sämst!
Veckans Låt är Walking On Air med Kerli. Ahh, Kerli.
Jag upptäckte Kerli via Chillirec, en svensk tjänst som då (i somras har jag för mig) spelade in alla låtar som spelades på ett antal radiokanaler. Jag valde att spela in från typ 50 samtidigt, så jag fick en jäkla massa låtar, som jag sedan tänkte lyssna genom och rensa bort det dåliga (98%...). Nu har jag fortfarande kvar en stor del av den musiken och Chillirec har blivit mer vettigt så att det bara spelar in de låtar/artister man vill att det ska spela in. Det är i princip ett lagligt sätt att skaffa musik gratis. Däremot är det inte säkert att hela låtarna kommer med och en del radiosnack kommer med och så. Rent generellt funkar det dock hyfsat bra, fast det är oerhört tveksamt om det borde vara lagligt. Hur som helst, resultatet av mina över tusen låtar var att jag hittade den här låten samt Adiam Dymotts Pizza (som jag visserligen hört på radio också, men det var via C-rec jag började lyssna på den). Och så var det en massa skit, typ Soulja Boy och liknande...
Bara för att vara lite annorlunda tänkte jag att jag inte kollar upp henne på engelska Wikipedia, men på Spotify. De har ju nämligen lite info om rätt många av artisterna och Kerli är tydligen en av dem. Kerli kommer tydligen från Estland, där hon föddes 1987 i staden Elva. Jag vet, det låter nästan för bra för att vara sant, men tydligen har de en stad i Estland som heter Elva. Epic eller vad? Tydligen så bor det bara 5000 personer där, men jag är säker på att fler hade bott där om de vetat att Elva är 11 på svenska. Fan, det är rätt bra att göra lite research innan man skriver, nu älskar jag henne ännu mer. Tidigare gillade jag henne bara för musiken och för det faktum att hon inte är särskilt välkänd (ja, jag gillar okända människor :P).
Det senaste Kerli har gjort är att vara med i soundtracket till Alice i Underlandet, som jag för övrigt verkligen vill se. Men det kommer förmodligen inte bli av. :( De låtar hon har gjort till den filmen är långt ifrån det bästa hon gjort, men det kanske kan leda till lite framgång för henne och det unnar jag henne verkligen.
Walking On Air kommer från Kerlis första (och hittills enda) skiva, Love Is Dead. Låten handlar, åtminstone för mig, typ om någon slags sagovärld med en liten häxflicka. Låten har väl inte riktigt något fint budskap eller något, den är mest creepy. Fast på ett bra sätt. Anledningen till att jag gillar den, och många andra låtar också för den delen, är att den är speciell. Det är förmodligen till stor del Kerlis speciella röst som bidrar till det här. Rösten passar utmärkt ihop med den mystiska låten, som åtminstone i mitt huvud ritar upp en massa skumma bilder. Musikvideon är dessutom precis lika skum som man kan förvänta sig, även om Kerlis utseende pajar det hela lite grann. Den där stilen passar för övrigt utmärkt in i Alice i Underlandet, vilket jag antar är anledningen till att hon fått vara med och göra musiken där.
Om någon undrar varför Kerli får Veckans Låt just den här veckan så beror det på att jag "återupptäckt" henne. Miss Li (som jag lyssnat på de senaste veckorna) har nämligen en låt där början är sjukt lik någon Kerli-låt så därför blev jag sugen att lyssna på Kerli igen.
Vill ni höra mer av Kerli så lyssna genom hennes skiva, som består av enbart mer eller mindre bra låtar, ingen låt är direkt dålig. Vill ni få en skum upplevelse så lyssna genom hennes låtar och titta sedan på hennes deltagande i Melodifestivalen 2003. Men till att börja med så kan ni ju lyssna på Veckans Låt, Walking On Air. Den länken har ni här (rimzkillz, yeah!).
Grattis Kerli, du har gjort Veckans Låt!
ePic
Klicka på bilden för källan, där även större version finns.
(Fyndig rubrik of 2010 btw...)
Veckans Låt: Trying to Recall
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.
Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.
Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.
Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.
Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.
Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.
Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!
Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!
Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.
Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.
Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.
Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.
Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.
Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.
Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!
Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Who Says
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag funderar på att lägga ner den här Veckans Låt-skiten. Jag gillar idén, men bloggande är en dialog, där Tonkow var den som "svarade" på de här inläggen genom att ha en egen Veckans Låt varje vecka. I rymden kan ingen höra dig ropa, så varför ropa? Den här veckan blir det en låt, men var beredda på att det kanske inte är det nästa vecka.
Nu har det hänt igen, jag har svårt att bestämma mig för vilken låt som ska vara Veckans Låt. Det står mellan två låtar, från två artister. Sedan väljer jag en tredje.
Den här veckan har jag lyssnat rätt mycket på Ke$has (känd från Veckans Låt med TiK ToK) första skiva Animal. Lite för "enkelt" för att jag ska erkänna att jag gillar det, men jag gillar faktiskt hela skivan. Funderade på att ta låten med samma namn som skivan, men Ke$ha har liksom redan varit med och den låten är egentligen inte mer Veckans Låt än någon annan låt från den skivan.
Den andra artist jag lyssnat på den här veckan är Miss Li (känd från Veckans Låt med Dancing the Whole Way Home) som jag har börjat lyssna på mer aktivt efter att jag insåg att DWWH inte var hennes enda bra låt. Hon är egentligen lite för "fin" för att ag ska erkänna att jag gillar henne, men jag gör det ändå. Hon har dock gjort lite för många låtar och ganska många är rätt trista. Hur som helst funderade jag på att ta låten med hennes namn, som är bra i början men faller mot slutet. Men hon har liksom också varit med förut och dessutom är den låten som sagt rätt trist mot slutet.
Däremot tycker jag det var rätt duktigt av mig med låttitlarna. Jag har lyssnat på all musik från Miss Li samt skivan Animal. Och Animal och Miss Li hette låtarna jag funderade på.
Men jag valde som sagt var en tredje låt: Who Says med John Mayer.
Något sätt måste man ju marknadsföra sig, så hur lyckades John Mayer nå ut till mig?
Till att börja med var han med i Skavlan för ett bra tag sedan och sjöng då den här låten och jag gillade den. Mer än så var det inte, jag pallade liksom inte engagera mig mer aktivt i honom. Nästa steg i hans lyckade marknadsföring mot mig var att ha reklam i Spotify. De säger något om att han kommit med en ny skiva och spelar lite från den här låten. Då blir jag påmind om att den var bra och när det passar som bäst (det är en typisk sådan låt som passar bäst vid vissa tillfällen) så bestämmer jag mig för att lyssna på den. Jag vet ju redan att den finns på Spotify, så jag behöver inte oroa mig för att inte hitta den.
Så John Mayer har alltså lyckats nå ut till mig med den här låten, men varför lyckades han? Vad är det jag gillar med den?
Who Says handlar om en man som klagar på restriktioner i samhället. Varför får han inte bli stenad? Den handlar säkert egentligen om att man förväntas bli mer down to earth när man blir äldre och att han tycker att det kanske inte borde var så, men för mig är det en annan historia. Det här är en kille som varit ute och festat en massa och haft ett kul liv. På festerna erbjöds det droger och han tog de för det var ju coolt och så och man hade roligare då. Senare blev han beroende av drogerna och hans liv gick nerför. Nu är han en ganska sorglig person, som dock självmant försöker sluta med drogerna. När han inte tar drogerna blir han nere, på grund av abstinensbesvär. Han börjar ifrågasätta meningen med att sluta. Drogerna gör honom ju glad, precis som andra saker han vet att han inte borde göra. Svaret på frågan som upprepas gång på gång "Who says I can't get stoned?" är alltså enligt mig han själv, men ibland ifrågasätter han sitt eget svar. Livet känns så meningslöst att han är på jakt efter den kick som han tror att han bara kan få från drogerna.
Det här är i princip en historia om mitt liv, förutom delen att festa mycket och komma i kontakt med droger och få abstinensbesvär från att sluta med drogerna. Så, var var likheterna? Det meningslösa. "Jag borde göra något annat, men vad?". John Mayer har sina droger som ger honom tillfredsställelse. Jag har inga droger, vilket visserligen är bra, men då vet jag inte var jag ska få min tillfredsställelse ifrån. Här kommer termen "min drog" in, alla har sin egen drog för att få upp humöret. Ke$ha fick visserligen inte Veckans Låt, men hennes låt Your Love Is My Drug förtjänar ändå att nämnas som exempel på en annan sorts drog. Men jag har inte så mycket av den varan heller.
Nej, det är inte så synd om mig egentligen och jag överdriver rätt rejält, men den där sortens tankar är anledningen till att jag gillar låten. Pursuit of happiness - fail edition.
Här är den kanske sista länken till Veckans Låt på den här bloggen. Njut medans ni fortfarande har chansen.
Grattis John Mayer, du har gjort Veckans Låt!
Jag funderar på att lägga ner den här Veckans Låt-skiten. Jag gillar idén, men bloggande är en dialog, där Tonkow var den som "svarade" på de här inläggen genom att ha en egen Veckans Låt varje vecka. I rymden kan ingen höra dig ropa, så varför ropa? Den här veckan blir det en låt, men var beredda på att det kanske inte är det nästa vecka.
Nu har det hänt igen, jag har svårt att bestämma mig för vilken låt som ska vara Veckans Låt. Det står mellan två låtar, från två artister. Sedan väljer jag en tredje.
Den här veckan har jag lyssnat rätt mycket på Ke$has (känd från Veckans Låt med TiK ToK) första skiva Animal. Lite för "enkelt" för att jag ska erkänna att jag gillar det, men jag gillar faktiskt hela skivan. Funderade på att ta låten med samma namn som skivan, men Ke$ha har liksom redan varit med och den låten är egentligen inte mer Veckans Låt än någon annan låt från den skivan.
Den andra artist jag lyssnat på den här veckan är Miss Li (känd från Veckans Låt med Dancing the Whole Way Home) som jag har börjat lyssna på mer aktivt efter att jag insåg att DWWH inte var hennes enda bra låt. Hon är egentligen lite för "fin" för att ag ska erkänna att jag gillar henne, men jag gör det ändå. Hon har dock gjort lite för många låtar och ganska många är rätt trista. Hur som helst funderade jag på att ta låten med hennes namn, som är bra i början men faller mot slutet. Men hon har liksom också varit med förut och dessutom är den låten som sagt rätt trist mot slutet.
Däremot tycker jag det var rätt duktigt av mig med låttitlarna. Jag har lyssnat på all musik från Miss Li samt skivan Animal. Och Animal och Miss Li hette låtarna jag funderade på.
Men jag valde som sagt var en tredje låt: Who Says med John Mayer.
Något sätt måste man ju marknadsföra sig, så hur lyckades John Mayer nå ut till mig?
Till att börja med var han med i Skavlan för ett bra tag sedan och sjöng då den här låten och jag gillade den. Mer än så var det inte, jag pallade liksom inte engagera mig mer aktivt i honom. Nästa steg i hans lyckade marknadsföring mot mig var att ha reklam i Spotify. De säger något om att han kommit med en ny skiva och spelar lite från den här låten. Då blir jag påmind om att den var bra och när det passar som bäst (det är en typisk sådan låt som passar bäst vid vissa tillfällen) så bestämmer jag mig för att lyssna på den. Jag vet ju redan att den finns på Spotify, så jag behöver inte oroa mig för att inte hitta den.
Så John Mayer har alltså lyckats nå ut till mig med den här låten, men varför lyckades han? Vad är det jag gillar med den?
Who Says handlar om en man som klagar på restriktioner i samhället. Varför får han inte bli stenad? Den handlar säkert egentligen om att man förväntas bli mer down to earth när man blir äldre och att han tycker att det kanske inte borde var så, men för mig är det en annan historia. Det här är en kille som varit ute och festat en massa och haft ett kul liv. På festerna erbjöds det droger och han tog de för det var ju coolt och så och man hade roligare då. Senare blev han beroende av drogerna och hans liv gick nerför. Nu är han en ganska sorglig person, som dock självmant försöker sluta med drogerna. När han inte tar drogerna blir han nere, på grund av abstinensbesvär. Han börjar ifrågasätta meningen med att sluta. Drogerna gör honom ju glad, precis som andra saker han vet att han inte borde göra. Svaret på frågan som upprepas gång på gång "Who says I can't get stoned?" är alltså enligt mig han själv, men ibland ifrågasätter han sitt eget svar. Livet känns så meningslöst att han är på jakt efter den kick som han tror att han bara kan få från drogerna.
Det här är i princip en historia om mitt liv, förutom delen att festa mycket och komma i kontakt med droger och få abstinensbesvär från att sluta med drogerna. Så, var var likheterna? Det meningslösa. "Jag borde göra något annat, men vad?". John Mayer har sina droger som ger honom tillfredsställelse. Jag har inga droger, vilket visserligen är bra, men då vet jag inte var jag ska få min tillfredsställelse ifrån. Här kommer termen "min drog" in, alla har sin egen drog för att få upp humöret. Ke$ha fick visserligen inte Veckans Låt, men hennes låt Your Love Is My Drug förtjänar ändå att nämnas som exempel på en annan sorts drog. Men jag har inte så mycket av den varan heller.
Nej, det är inte så synd om mig egentligen och jag överdriver rätt rejält, men den där sortens tankar är anledningen till att jag gillar låten. Pursuit of happiness - fail edition.
Här är den kanske sista länken till Veckans Låt på den här bloggen. Njut medans ni fortfarande har chansen.
Grattis John Mayer, du har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Titanic
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!
Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).
Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?
(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)
Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.
Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.
Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.
Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.
Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.
Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!
Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).
Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?
(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)
Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.
Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.
Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.
Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.
Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.
Veckans Låt: Paint It Black
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Min flygande vän har redan gjort det. Nu är det dags för mig att göra det. Skriva om Veckans Låt vecka 7 2010.
Som ni förmodligen vet var jag borta och kunde inte skriva om låten rätt vecka. Därför gav jag det i uppdrag till Min flygande vän, som dock inte heller kunde skriva på rätt vecka eftersom han inte fick reda på vilken låt han skulle skriva om. Men han var i alla fall nästan i tid och jämför vi med Tonken var han ju jätteduktig. Men å andra sidan är det ju en förolämpning att jämföras med Tonken.
Hursomhelst.
Min flygande vän beskrev Paint It Black som en deppig låt som enligt hans källor också var tänkt som en deppig låt. Av någon anledning tycker han inte att musiken passar till den deppiga texten. Han gillar tydligen låten för musiken också egentligen, men när man lyssnar på den deppiga texten blir den så mycket bättre. För det är ju så kul att deppa. Depp, depp, depp.
Nu vet jag inte vad han har för källor, men min felfria källa (engelska Wikipedia) påstår att låten faktiskt började med musiken, när Bill Wyman (basist) spelade orgel som någon slags parodi på deras gamla co-manager som tydligen spelat orgel. Då ackompanjerade Charlie Watts (trummis) honom på trummor och det var tydligen den trumningen (helt klart ett ord) som är grunden till låten. Men Min flygande vän har åtminstone lite rätt. Texten är skriven av Mick Jagger (sångare) eller Sir Mick Jagger som han egentligen ska kallas, eftersom han blev adlad av någon drottning någon gång. Vilket är fett coolt. Hur som helst, texten sägs tydligen handla om en man som sörjer sin döda flickvän. Vilket ju är rätt deppigt.
Jag skulle personligen inte säga att låten är deppig dock, den är mest cool. Visst är texten långt ifrån glad men den är inte "livet suger, skär dig i handleden"-deppig heller. Det här är någon som faktiskt hanterar det dåliga med lite styrka, vilket gör den mer tuff än deppig.
Hur. Som. Helst.
Anledningen till att jag valde den här låten var faktiskt att några av mina klasskamrater spelade den på avslutningen för något/några år sedan. Det gör det ju inte till den här veckans låt (eller ja, förra) men det gör det däremot att de körde en repris av den i måndags (eller ja... 15 februari). De gjorde det visserligen ganska dåligt eftersom det var ett bra tag sedan de tränade in den, men deras uppträdande kunde inte dölja det faktum att låten är bra. Så därför började jag lyssna på den den här veckan (eller ja...).
Anledningen till att jag gillar den är som jag nästan redan sagt att den är tuff. Det är väl typ det.
Anledningen till att jag kör en Stones-låt trots att jag en tidigare vecka påstod att Guns N Roses är sjukt mycket grymmare är väl att just den här låten var bra. Typ. Typ. Typ. Och RS var faktiskt mycket mer coola förut, innan de blev ett gäng gamla gubbar. De är fortfarande coola, men de passerade sitt bäst före-datum för länge sedan. Någon bandmedlem skulle ha dött, a la John Lennon, så hade de varit mycket större än de känns just nu. Faktum är att de ofta jämförs med Beatles eftersom båda är brittiska band som var aktiva ungefär samtidigt. Och Beatles finns inte på Spotify :(
För alla som tycker att låten ska kallas Paint It, Black för att det stod så på originalsingeln: FUCK YOU! Stones ville aldrig att den skulle heta så.
Till alla andra: Länk. Klicka och lyssna.
Grattis The Rolling Stones, ni har gjort Veckans Låt!
