Veckans Låt: Oxford Comma
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Veckans Låt var FUCKING svår att välja. Jag är fortfarande inte säker på att jag valde "rätt" men den här låten får väl duga. Faktum är att jag ändrade låten flera gånger under tiden som jag skrev det här inlägget. Dessa låtar har varit rubrik till det här inlägget:
- Bones (Little Big Town)
- Fireflies (Owl City)
- Dancing With Tears In My Eyes (Ke$ha)
- Big In Japan (Alphaville)
- Forever Young (Alphaville)
- Cool For Cats (Squeeze)
- Oxford Comma (Vampire Weekend)
Till slut blev det den sistnämnda, men det känns som att det lika gärna hade kunnat bli någon av de tre andra. DWTIME blev dissad eftersom jag i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika att ha med samma artist flera gånger, de andra för att de inte riktigt höll måttet.
Oxford Comma, eller Harvard Comma, eller serial comma, eller series comma, saknar svensk översättning (såvitt jag vet) men är ett komma som är direkt före en konjunktion, typ "eller" ;) Huruvida man bör använda det eller inte är debatterat och det används oftare i amerikansk engelska än brittisk engelska. Personligen tycker jag att det finns anledning att använda det då det kan uppstå ambiguitet (typ tvetydighet, men lingvistiskt så heter det ambiguitet) om det inte används. Till exempel är "To my parents, Ayn Rand and God." bristfälligt formulerat, men inte "To my parents, Ayn Rand, and God." (snodde exemplet från engelska wikipedia).
De lärde tvistar fortfarande om huruvida man bör eller inte bör använda Oxford Comma, men Vampire Weekend hävdar att ingen bryr sig. Tydligen handlar låten mer om att inte bry sig än om Oxford commas, enligt låtskrivaren enligt engelska Wikipedia. Men då var det väl jäkligt korkat att sjunga om att man inte ska bry sig om Oxford commas! Det är ju precis sådant man ska bry sig om ju, om man är schön.
Jaja, budskapet med låten är inget vidare, men låten kan ju vara bra ändå. Vilket den är. Och visst bidrar meningen "Who gives a fuck about an Oxford comma" till att den är bra, men inte för att det stämmer men för att det låter bra. Typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om låten, den har skön musik och skön sång. Musiken är säkert inspirerad från något speciellt, det låter väldigt mycket som det, men jag har ingen aning om vad, så...
Länk?
Grattis Vampire Weekend, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt var FUCKING svår att välja. Jag är fortfarande inte säker på att jag valde "rätt" men den här låten får väl duga. Faktum är att jag ändrade låten flera gånger under tiden som jag skrev det här inlägget. Dessa låtar har varit rubrik till det här inlägget:
- Bones (Little Big Town)
- Fireflies (Owl City)
- Dancing With Tears In My Eyes (Ke$ha)
- Big In Japan (Alphaville)
- Forever Young (Alphaville)
- Cool For Cats (Squeeze)
- Oxford Comma (Vampire Weekend)
Till slut blev det den sistnämnda, men det känns som att det lika gärna hade kunnat bli någon av de tre andra. DWTIME blev dissad eftersom jag i så stor utsträckning som möjligt försöker undvika att ha med samma artist flera gånger, de andra för att de inte riktigt höll måttet.
Oxford Comma, eller Harvard Comma, eller serial comma, eller series comma, saknar svensk översättning (såvitt jag vet) men är ett komma som är direkt före en konjunktion, typ "eller" ;) Huruvida man bör använda det eller inte är debatterat och det används oftare i amerikansk engelska än brittisk engelska. Personligen tycker jag att det finns anledning att använda det då det kan uppstå ambiguitet (typ tvetydighet, men lingvistiskt så heter det ambiguitet) om det inte används. Till exempel är "To my parents, Ayn Rand and God." bristfälligt formulerat, men inte "To my parents, Ayn Rand, and God." (snodde exemplet från engelska wikipedia).
De lärde tvistar fortfarande om huruvida man bör eller inte bör använda Oxford Comma, men Vampire Weekend hävdar att ingen bryr sig. Tydligen handlar låten mer om att inte bry sig än om Oxford commas, enligt låtskrivaren enligt engelska Wikipedia. Men då var det väl jäkligt korkat att sjunga om att man inte ska bry sig om Oxford commas! Det är ju precis sådant man ska bry sig om ju, om man är schön.
Jaja, budskapet med låten är inget vidare, men låten kan ju vara bra ändå. Vilket den är. Och visst bidrar meningen "Who gives a fuck about an Oxford comma" till att den är bra, men inte för att det stämmer men för att det låter bra. Typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om låten, den har skön musik och skön sång. Musiken är säkert inspirerad från något speciellt, det låter väldigt mycket som det, men jag har ingen aning om vad, så...
Länk?
Grattis Vampire Weekend, ni har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Walking On Air
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Nu har Tonkow återvänt återvänt till Veckans Låt-världen (?) och gör det på sedvanligt misslyckat sätt genom att ha med en låt för mycket. Antar att han inte kommer skriva något den här veckan så kommer det vara jämnt inför nästa vecka. Välkommen tillbaka, trots att du är sämst!
Veckans Låt är Walking On Air med Kerli. Ahh, Kerli.
Jag upptäckte Kerli via Chillirec, en svensk tjänst som då (i somras har jag för mig) spelade in alla låtar som spelades på ett antal radiokanaler. Jag valde att spela in från typ 50 samtidigt, så jag fick en jäkla massa låtar, som jag sedan tänkte lyssna genom och rensa bort det dåliga (98%...). Nu har jag fortfarande kvar en stor del av den musiken och Chillirec har blivit mer vettigt så att det bara spelar in de låtar/artister man vill att det ska spela in. Det är i princip ett lagligt sätt att skaffa musik gratis. Däremot är det inte säkert att hela låtarna kommer med och en del radiosnack kommer med och så. Rent generellt funkar det dock hyfsat bra, fast det är oerhört tveksamt om det borde vara lagligt. Hur som helst, resultatet av mina över tusen låtar var att jag hittade den här låten samt Adiam Dymotts Pizza (som jag visserligen hört på radio också, men det var via C-rec jag började lyssna på den). Och så var det en massa skit, typ Soulja Boy och liknande...
Bara för att vara lite annorlunda tänkte jag att jag inte kollar upp henne på engelska Wikipedia, men på Spotify. De har ju nämligen lite info om rätt många av artisterna och Kerli är tydligen en av dem. Kerli kommer tydligen från Estland, där hon föddes 1987 i staden Elva. Jag vet, det låter nästan för bra för att vara sant, men tydligen har de en stad i Estland som heter Elva. Epic eller vad? Tydligen så bor det bara 5000 personer där, men jag är säker på att fler hade bott där om de vetat att Elva är 11 på svenska. Fan, det är rätt bra att göra lite research innan man skriver, nu älskar jag henne ännu mer. Tidigare gillade jag henne bara för musiken och för det faktum att hon inte är särskilt välkänd (ja, jag gillar okända människor :P).
Det senaste Kerli har gjort är att vara med i soundtracket till Alice i Underlandet, som jag för övrigt verkligen vill se. Men det kommer förmodligen inte bli av. :( De låtar hon har gjort till den filmen är långt ifrån det bästa hon gjort, men det kanske kan leda till lite framgång för henne och det unnar jag henne verkligen.
Walking On Air kommer från Kerlis första (och hittills enda) skiva, Love Is Dead. Låten handlar, åtminstone för mig, typ om någon slags sagovärld med en liten häxflicka. Låten har väl inte riktigt något fint budskap eller något, den är mest creepy. Fast på ett bra sätt. Anledningen till att jag gillar den, och många andra låtar också för den delen, är att den är speciell. Det är förmodligen till stor del Kerlis speciella röst som bidrar till det här. Rösten passar utmärkt ihop med den mystiska låten, som åtminstone i mitt huvud ritar upp en massa skumma bilder. Musikvideon är dessutom precis lika skum som man kan förvänta sig, även om Kerlis utseende pajar det hela lite grann. Den där stilen passar för övrigt utmärkt in i Alice i Underlandet, vilket jag antar är anledningen till att hon fått vara med och göra musiken där.
Om någon undrar varför Kerli får Veckans Låt just den här veckan så beror det på att jag "återupptäckt" henne. Miss Li (som jag lyssnat på de senaste veckorna) har nämligen en låt där början är sjukt lik någon Kerli-låt så därför blev jag sugen att lyssna på Kerli igen.
Vill ni höra mer av Kerli så lyssna genom hennes skiva, som består av enbart mer eller mindre bra låtar, ingen låt är direkt dålig. Vill ni få en skum upplevelse så lyssna genom hennes låtar och titta sedan på hennes deltagande i Melodifestivalen 2003. Men till att börja med så kan ni ju lyssna på Veckans Låt, Walking On Air. Den länken har ni här (rimzkillz, yeah!).
Grattis Kerli, du har gjort Veckans Låt!
Nu har Tonkow återvänt återvänt till Veckans Låt-världen (?) och gör det på sedvanligt misslyckat sätt genom att ha med en låt för mycket. Antar att han inte kommer skriva något den här veckan så kommer det vara jämnt inför nästa vecka. Välkommen tillbaka, trots att du är sämst!
Veckans Låt är Walking On Air med Kerli. Ahh, Kerli.
Jag upptäckte Kerli via Chillirec, en svensk tjänst som då (i somras har jag för mig) spelade in alla låtar som spelades på ett antal radiokanaler. Jag valde att spela in från typ 50 samtidigt, så jag fick en jäkla massa låtar, som jag sedan tänkte lyssna genom och rensa bort det dåliga (98%...). Nu har jag fortfarande kvar en stor del av den musiken och Chillirec har blivit mer vettigt så att det bara spelar in de låtar/artister man vill att det ska spela in. Det är i princip ett lagligt sätt att skaffa musik gratis. Däremot är det inte säkert att hela låtarna kommer med och en del radiosnack kommer med och så. Rent generellt funkar det dock hyfsat bra, fast det är oerhört tveksamt om det borde vara lagligt. Hur som helst, resultatet av mina över tusen låtar var att jag hittade den här låten samt Adiam Dymotts Pizza (som jag visserligen hört på radio också, men det var via C-rec jag började lyssna på den). Och så var det en massa skit, typ Soulja Boy och liknande...
Bara för att vara lite annorlunda tänkte jag att jag inte kollar upp henne på engelska Wikipedia, men på Spotify. De har ju nämligen lite info om rätt många av artisterna och Kerli är tydligen en av dem. Kerli kommer tydligen från Estland, där hon föddes 1987 i staden Elva. Jag vet, det låter nästan för bra för att vara sant, men tydligen har de en stad i Estland som heter Elva. Epic eller vad? Tydligen så bor det bara 5000 personer där, men jag är säker på att fler hade bott där om de vetat att Elva är 11 på svenska. Fan, det är rätt bra att göra lite research innan man skriver, nu älskar jag henne ännu mer. Tidigare gillade jag henne bara för musiken och för det faktum att hon inte är särskilt välkänd (ja, jag gillar okända människor :P).
Det senaste Kerli har gjort är att vara med i soundtracket till Alice i Underlandet, som jag för övrigt verkligen vill se. Men det kommer förmodligen inte bli av. :( De låtar hon har gjort till den filmen är långt ifrån det bästa hon gjort, men det kanske kan leda till lite framgång för henne och det unnar jag henne verkligen.
Walking On Air kommer från Kerlis första (och hittills enda) skiva, Love Is Dead. Låten handlar, åtminstone för mig, typ om någon slags sagovärld med en liten häxflicka. Låten har väl inte riktigt något fint budskap eller något, den är mest creepy. Fast på ett bra sätt. Anledningen till att jag gillar den, och många andra låtar också för den delen, är att den är speciell. Det är förmodligen till stor del Kerlis speciella röst som bidrar till det här. Rösten passar utmärkt ihop med den mystiska låten, som åtminstone i mitt huvud ritar upp en massa skumma bilder. Musikvideon är dessutom precis lika skum som man kan förvänta sig, även om Kerlis utseende pajar det hela lite grann. Den där stilen passar för övrigt utmärkt in i Alice i Underlandet, vilket jag antar är anledningen till att hon fått vara med och göra musiken där.
Om någon undrar varför Kerli får Veckans Låt just den här veckan så beror det på att jag "återupptäckt" henne. Miss Li (som jag lyssnat på de senaste veckorna) har nämligen en låt där början är sjukt lik någon Kerli-låt så därför blev jag sugen att lyssna på Kerli igen.
Vill ni höra mer av Kerli så lyssna genom hennes skiva, som består av enbart mer eller mindre bra låtar, ingen låt är direkt dålig. Vill ni få en skum upplevelse så lyssna genom hennes låtar och titta sedan på hennes deltagande i Melodifestivalen 2003. Men till att börja med så kan ni ju lyssna på Veckans Låt, Walking On Air. Den länken har ni här (rimzkillz, yeah!).
Grattis Kerli, du har gjort Veckans Låt!
ePic
Klicka på bilden för källan, där även större version finns.
(Fyndig rubrik of 2010 btw...)
Veckans Låt: Trying to Recall
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.
Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.
Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.
Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.
Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.
Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.
Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!
Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!
Jag har lite svårt att avsluta något som blivit en tradition, trots att jag egentligen inte känner någon motivation att fortsätta. Så det blir en Veckans Låt den här veckan också. Men den här veckan bryter jag lite mot reglerna. Fast bara lite.
Ovan står det nämligen att jag ska skriva om en låt som jag råkar gilla just för tillfället och faktum är att det var ett bra tag sedan jag lyssnade på den här låten och att jag lyssnar på den för första gången den här veckan i skrivande stund. Men den har ändå en liten koppling till nuet eftersom det var final i Melodifestivalen igår och det här är en av de bästa låtarna som varit med i den tävlingen.
Melodifestivalen brukar rent generellt innehålla rätt dålig musik och defineras av dess mellanakter. Iår var inget undantag och Dolph Lundgren har varit klockren. 2007 var däremot mellanakten ganska värdelös, men då tog musiken och levererade istället. Andreas Johnson ställde till skillnad mot iår upp med en bra låt och enligt moi borde det ha varit han och Marie Lindberg som slogs om förstaplatsen. Så blev det dock inte riktigt. Efter juryrösterna låg Marie på åttonde plats av tio deltagare. Då hade hon enbart fått fyra poäng, fårn jurygruppen i Malmö. Svenska folket var inte heller jätteduktiga och gav henne bara 66 poäng (vilket motsvarar en sexa från jurygrupperna). Vi lyckades i alla fall dra upp henne till plats 5, vilket innebar att hon hamnade i övre hälften. Andreas Johnson fick för övrigt 88 poäng av svenska folket och landade på andraplats. En plats han förtjänade, men tyvärr kom fel låt på förstaplats.
Marie Lindberg "kom från ingenstans", vilket i praktiken innebär att hon kom från ett klassrum. Hon är nämligen lärare som gillar att sjunga. Sedan bestämde hon sig för att ställa upp i Melodifestivalen och resten är, som man brukar säga, historia. Fast den rest som är historia är i princip enbart Melodifestivalen. Hon släppte en skiva samma år med några låtar, varav majoriteten höll rätt hög kvalitet, men såvitt jag vet är hon tillbaka i klassrummet och undervisar nu. Förutom att låten är så sjukt jävla epic awesome så bidrar givetvis hennes historia till storheten i låten. Hon är så långt från de etablerade och showfokuserade artister som i övrigt ställer upp i Melodifestivalen. Hon satt där med sin gitarr (som för övrigt var sjukt cool) och sjöng sin låt. Varken mer eller mindre, men med en sån här låt räcker det gott och väl.
Jag vet inte riktigt vad det är med låten som gör den så jäkla bra, men den är det och det räcker ganska väl för mig. Det finns liksom ingen anledning att försöka gå in på djupet.
Däremot vill jag passa på att säga att Marie Lindberg förmodligen är den kvinna i hela världen som jag respekterar mest. Hon ställde upp i Melodifestivalen som helt ny artist, lyckades ändå relativt bra, släppte en skiva och återgick sedan till sitt jobb som lärare. Det är tydligt att hon håller på med musik bara för kärleken till musiken och producerar hellre ingenting än släpper en massa halvdana låtar för att fylla ut sitt musikbibliotek. Samtidigt som jag skulle vara oerhört intresserad av att se mer av henne får hon gärna hålla på med att lära barn i grundskolan sådant som de behöver lära sig om hon vill det. Enligt hennes blogg håller hon tydligen på med lite nytt material, vi får se hur det blir med det.
Visa lite respekt ni också och klicka på denna länk!
Grattis Marie Lindberg, du har gjort Veckans Låt!
Veckans Låt: Who Says
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag funderar på att lägga ner den här Veckans Låt-skiten. Jag gillar idén, men bloggande är en dialog, där Tonkow var den som "svarade" på de här inläggen genom att ha en egen Veckans Låt varje vecka. I rymden kan ingen höra dig ropa, så varför ropa? Den här veckan blir det en låt, men var beredda på att det kanske inte är det nästa vecka.
Nu har det hänt igen, jag har svårt att bestämma mig för vilken låt som ska vara Veckans Låt. Det står mellan två låtar, från två artister. Sedan väljer jag en tredje.
Den här veckan har jag lyssnat rätt mycket på Ke$has (känd från Veckans Låt med TiK ToK) första skiva Animal. Lite för "enkelt" för att jag ska erkänna att jag gillar det, men jag gillar faktiskt hela skivan. Funderade på att ta låten med samma namn som skivan, men Ke$ha har liksom redan varit med och den låten är egentligen inte mer Veckans Låt än någon annan låt från den skivan.
Den andra artist jag lyssnat på den här veckan är Miss Li (känd från Veckans Låt med Dancing the Whole Way Home) som jag har börjat lyssna på mer aktivt efter att jag insåg att DWWH inte var hennes enda bra låt. Hon är egentligen lite för "fin" för att ag ska erkänna att jag gillar henne, men jag gör det ändå. Hon har dock gjort lite för många låtar och ganska många är rätt trista. Hur som helst funderade jag på att ta låten med hennes namn, som är bra i början men faller mot slutet. Men hon har liksom också varit med förut och dessutom är den låten som sagt rätt trist mot slutet.
Däremot tycker jag det var rätt duktigt av mig med låttitlarna. Jag har lyssnat på all musik från Miss Li samt skivan Animal. Och Animal och Miss Li hette låtarna jag funderade på.
Men jag valde som sagt var en tredje låt: Who Says med John Mayer.
Något sätt måste man ju marknadsföra sig, så hur lyckades John Mayer nå ut till mig?
Till att börja med var han med i Skavlan för ett bra tag sedan och sjöng då den här låten och jag gillade den. Mer än så var det inte, jag pallade liksom inte engagera mig mer aktivt i honom. Nästa steg i hans lyckade marknadsföring mot mig var att ha reklam i Spotify. De säger något om att han kommit med en ny skiva och spelar lite från den här låten. Då blir jag påmind om att den var bra och när det passar som bäst (det är en typisk sådan låt som passar bäst vid vissa tillfällen) så bestämmer jag mig för att lyssna på den. Jag vet ju redan att den finns på Spotify, så jag behöver inte oroa mig för att inte hitta den.
Så John Mayer har alltså lyckats nå ut till mig med den här låten, men varför lyckades han? Vad är det jag gillar med den?
Who Says handlar om en man som klagar på restriktioner i samhället. Varför får han inte bli stenad? Den handlar säkert egentligen om att man förväntas bli mer down to earth när man blir äldre och att han tycker att det kanske inte borde var så, men för mig är det en annan historia. Det här är en kille som varit ute och festat en massa och haft ett kul liv. På festerna erbjöds det droger och han tog de för det var ju coolt och så och man hade roligare då. Senare blev han beroende av drogerna och hans liv gick nerför. Nu är han en ganska sorglig person, som dock självmant försöker sluta med drogerna. När han inte tar drogerna blir han nere, på grund av abstinensbesvär. Han börjar ifrågasätta meningen med att sluta. Drogerna gör honom ju glad, precis som andra saker han vet att han inte borde göra. Svaret på frågan som upprepas gång på gång "Who says I can't get stoned?" är alltså enligt mig han själv, men ibland ifrågasätter han sitt eget svar. Livet känns så meningslöst att han är på jakt efter den kick som han tror att han bara kan få från drogerna.
Det här är i princip en historia om mitt liv, förutom delen att festa mycket och komma i kontakt med droger och få abstinensbesvär från att sluta med drogerna. Så, var var likheterna? Det meningslösa. "Jag borde göra något annat, men vad?". John Mayer har sina droger som ger honom tillfredsställelse. Jag har inga droger, vilket visserligen är bra, men då vet jag inte var jag ska få min tillfredsställelse ifrån. Här kommer termen "min drog" in, alla har sin egen drog för att få upp humöret. Ke$ha fick visserligen inte Veckans Låt, men hennes låt Your Love Is My Drug förtjänar ändå att nämnas som exempel på en annan sorts drog. Men jag har inte så mycket av den varan heller.
Nej, det är inte så synd om mig egentligen och jag överdriver rätt rejält, men den där sortens tankar är anledningen till att jag gillar låten. Pursuit of happiness - fail edition.
Här är den kanske sista länken till Veckans Låt på den här bloggen. Njut medans ni fortfarande har chansen.
Grattis John Mayer, du har gjort Veckans Låt!
Jag funderar på att lägga ner den här Veckans Låt-skiten. Jag gillar idén, men bloggande är en dialog, där Tonkow var den som "svarade" på de här inläggen genom att ha en egen Veckans Låt varje vecka. I rymden kan ingen höra dig ropa, så varför ropa? Den här veckan blir det en låt, men var beredda på att det kanske inte är det nästa vecka.
Nu har det hänt igen, jag har svårt att bestämma mig för vilken låt som ska vara Veckans Låt. Det står mellan två låtar, från två artister. Sedan väljer jag en tredje.
Den här veckan har jag lyssnat rätt mycket på Ke$has (känd från Veckans Låt med TiK ToK) första skiva Animal. Lite för "enkelt" för att jag ska erkänna att jag gillar det, men jag gillar faktiskt hela skivan. Funderade på att ta låten med samma namn som skivan, men Ke$ha har liksom redan varit med och den låten är egentligen inte mer Veckans Låt än någon annan låt från den skivan.
Den andra artist jag lyssnat på den här veckan är Miss Li (känd från Veckans Låt med Dancing the Whole Way Home) som jag har börjat lyssna på mer aktivt efter att jag insåg att DWWH inte var hennes enda bra låt. Hon är egentligen lite för "fin" för att ag ska erkänna att jag gillar henne, men jag gör det ändå. Hon har dock gjort lite för många låtar och ganska många är rätt trista. Hur som helst funderade jag på att ta låten med hennes namn, som är bra i början men faller mot slutet. Men hon har liksom också varit med förut och dessutom är den låten som sagt rätt trist mot slutet.
Däremot tycker jag det var rätt duktigt av mig med låttitlarna. Jag har lyssnat på all musik från Miss Li samt skivan Animal. Och Animal och Miss Li hette låtarna jag funderade på.
Men jag valde som sagt var en tredje låt: Who Says med John Mayer.
Något sätt måste man ju marknadsföra sig, så hur lyckades John Mayer nå ut till mig?
Till att börja med var han med i Skavlan för ett bra tag sedan och sjöng då den här låten och jag gillade den. Mer än så var det inte, jag pallade liksom inte engagera mig mer aktivt i honom. Nästa steg i hans lyckade marknadsföring mot mig var att ha reklam i Spotify. De säger något om att han kommit med en ny skiva och spelar lite från den här låten. Då blir jag påmind om att den var bra och när det passar som bäst (det är en typisk sådan låt som passar bäst vid vissa tillfällen) så bestämmer jag mig för att lyssna på den. Jag vet ju redan att den finns på Spotify, så jag behöver inte oroa mig för att inte hitta den.
Så John Mayer har alltså lyckats nå ut till mig med den här låten, men varför lyckades han? Vad är det jag gillar med den?
Who Says handlar om en man som klagar på restriktioner i samhället. Varför får han inte bli stenad? Den handlar säkert egentligen om att man förväntas bli mer down to earth när man blir äldre och att han tycker att det kanske inte borde var så, men för mig är det en annan historia. Det här är en kille som varit ute och festat en massa och haft ett kul liv. På festerna erbjöds det droger och han tog de för det var ju coolt och så och man hade roligare då. Senare blev han beroende av drogerna och hans liv gick nerför. Nu är han en ganska sorglig person, som dock självmant försöker sluta med drogerna. När han inte tar drogerna blir han nere, på grund av abstinensbesvär. Han börjar ifrågasätta meningen med att sluta. Drogerna gör honom ju glad, precis som andra saker han vet att han inte borde göra. Svaret på frågan som upprepas gång på gång "Who says I can't get stoned?" är alltså enligt mig han själv, men ibland ifrågasätter han sitt eget svar. Livet känns så meningslöst att han är på jakt efter den kick som han tror att han bara kan få från drogerna.
Det här är i princip en historia om mitt liv, förutom delen att festa mycket och komma i kontakt med droger och få abstinensbesvär från att sluta med drogerna. Så, var var likheterna? Det meningslösa. "Jag borde göra något annat, men vad?". John Mayer har sina droger som ger honom tillfredsställelse. Jag har inga droger, vilket visserligen är bra, men då vet jag inte var jag ska få min tillfredsställelse ifrån. Här kommer termen "min drog" in, alla har sin egen drog för att få upp humöret. Ke$ha fick visserligen inte Veckans Låt, men hennes låt Your Love Is My Drug förtjänar ändå att nämnas som exempel på en annan sorts drog. Men jag har inte så mycket av den varan heller.
Nej, det är inte så synd om mig egentligen och jag överdriver rätt rejält, men den där sortens tankar är anledningen till att jag gillar låten. Pursuit of happiness - fail edition.
Här är den kanske sista länken till Veckans Låt på den här bloggen. Njut medans ni fortfarande har chansen.
Grattis John Mayer, du har gjort Veckans Låt!
