Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har faktiskt två invites som jag tävlar ut för tillfället. Läs här för mer information om hur du vinner. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Jaha, igår kom min älskade syster hem från sin långa vistelse i Spanien och då tänkte jag att då måste jag ju köra en låt till henne. Men sedan kom jag på att Veckans Låt går ut på att jag skriver om bra låtar och hon och jag har inte riktigt samma musiksmak, så det blev en låt som alla gillar. På så sätt gillar ju hon den också. :D Med alla menar jag givetvis alla normala, så synd för dig om du inte gillar den...

Hallelujah är en Leonard Cohen-låt från 1984, men sedan dess har en himla massa personer gjort covers på den och det är ju förståeligt, eftersom den är så sjukt bra. Även om jag respekterar Cohen för att han lyckats göra låten och rent generellt är en originalmänniska (jaja, Too far gone) så har faktiskt inte Cohen gjort den bästa varianten av låten. Nu har jag inte hört alla varianter, men den mest kända är nog Jeff Buckleys och den är ju grymt bra, så det var den som fick bli Veckans Låt. Till slut bestämde jag mig för att ta Buckleys originalversion från albumet Grace (1994) istället för den drygt 2 och en halv minut kortare radio-versionen. För Hallelujah är en lugn låt som tar god tid på sig, och det måste den få göra. De instrumentala partier som klippts bort i radio-versionen kanske inte tillför enormt mycket, men jag tycker rent generellt inte att man ska klippa ner låtar som är tänkta att vara långa. Andra bra versioner är den någon elev sjöng på julavslutningen i ettan samt Amanda Jenssens från Idol. Den sistnämnda var dock sämre än jag mindes den, men fortfarande en bra version.

Hallelujah är egentligen lite klurig, för den är så sjukt lugn så den kräver lite av lyssnaren. Att slölyssna på Hallelujah funkar inte riktigt och att slänga in den i en playlist som jag gör nu är egentligen lite fel. Det går inte att spamma låten, för den tar sin tid på sig och när den är färdig ska den vara färdig, och det ska bli tyst. Även om man inte lyssnar på texten förstår man att låten kräver lite eftertanke, inte nödvändigtvis om själva låttexten utan mer om låten i sig och livet rent allmänt. Den är lite småjulig, men det beror nog mest på att den är mysig och lugn, precis som julen.

Ska vi trots allt prata om texten är det ju såklart kärlek som är på schemat. Närmare bestämt en kärlek som var, men som inte är längre. Fast egentligen finns den ju kvar, även om de inte är ett par. Tonkow hade lite liknande tema på sin Veckans Låt, förutom att hans inte var i närheten av att vara lika djup.

But you don't really care for music, do you?

Får priset för bästa citat från den här låten och faktum är att jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket om musik innan jag fick Spotify. Dessutom känns det fräckt att påstå att någon inte bryr sig om musik när man lyssnar på en av världens bästa låtar. Däremot bryr jag mig fortfarande inte om fotboll, El Clasico vad?

Jaja, klicka på länken här nedan för lite allmänbildning inom musik.

Hallelujah!

Grattis Leonard Cohen (vänster), du har gjort Veckans Låt!
Grattis Jeff Buckley (höger), du har sjungit Veckans Låt!
(Cohen förtjänade en bild, eftersom han förtjänar cred)

4...

Ni har alla hört dem. Din mamma-skämten. De finns i många varianter, men huvudidén är att om man förnedrar någons mamma blir den personen jätteförnedrad. Man har ju starka band till sin mamma och blablabla. Rent generellt går de endera ut på att din mamma är av modell större eller att hon går att utnyttja för sexuella tjänster.

Men nu får det fanimej räcka! Nu är det dags för MIN mamma-skämten att komma in i samhället. Nu tänker ni säkert att jag är så oorginell att jag bara bytt ut ordet "din" mot "min". Nejnej, det här har ingenting med de att göra, förutom att de handlar om mammor. Möjligtvis att de håller samma låga kvalitet också...

I alla fall, min mamma-skämten är motargument. Om någon försvarar något som du ogillar kan du berätta för denna person att din mamma faktiskt dog av just den saken. Sjuukt makabert, speciellt i de fall då det faktiskt skulle kunna vara sant, men det är det som gör det så roligt. Om du säger att din mamma dött så reagerar folk instinktivt med att tycka synd om en bara för att sekunden senare komma på att man skämtade. Sjukt kul att kolla på folks reaktioner! Fan, jag är rätt ond asså...

Jaja, för att förlänga detta inlägg kommer ett exempel på ett min mamma-skämt. Jag har inte dragit exakt det här, men ett extremt liknande (minns inte maträtten).

Jag: Nej, inte stekt ris med bränd potatis. Fett äckligt!*
Någon annan: Nej, det är rätt gott ju. Vad har du emot det?
Jag: Du, min mamma dog faktiskt av det.

That's it, roligare än så blir det inte.

7...

* Ja, det där var en referens till Typiskt Simon (med mig i huvudrollen), så inga poäng för att du vet det. Däremot kan du få filmen om du frågar snällt.

Rubriken (1,23 poäng till den som först översätter den i kommentarerna för alla korkade människor som inte kan engelska) kan syfta på många saker. Till exempel säger en del att TV-spel är slöseri med tid. Vilket väl stämmer, men de är kul så FU (vad betyder den förkortningen? Först att kommentera med förlängningen får 2,34 poäng (3,45 poäng till översättningen av förlängningen)).

Bloggar är ju definitivt slöseri med tid. Vilket är precis varför jag skaffat den här bloggen, jag har för mycket fritid som ju måste utnyttjar på något sätt. På senaste tiden har jag däremot haft fullt upp med skolan (klicka inte på länken, den leder till sanningen. Som är beroendeframkallande) så det har inte funnits så mycket tid att döda.

Men den här gången syftar jag på idag. Idag var helt värdelös. Seriöst, sämst. Typ som jag. Vi skulle ha muntliga delen av nationella provet i SvB (en förkortning, 4,56 poäng) idag. Det var första lektionen så då var man ju först nervös på morgonen innan. Sedan var man såklart nervös när man lyssnade på andras tal. Sedan tog lektionen slut och vi skulle ha MaD (5,67), lunch och sedan fortsätta. Så då fick man vara nervös på MaD, vilket ledde till att man inte fick något gjort, nervös på lunchen, vilket i och för sig inte gjorde så mycket, och sedan hålla sitt jävla tal. Fast inte först förstås, så man fick sitta och vara nervös ett tag till. Sedan fick man inte göra det överhuvudtaget och kommer få köra nästa vecka istället. VAFAN! Jag som hade förberett mig som fan och varit nervös som fan, till ingen nytta. Stackars mig.

9, och lika många poäng till alla som berättar för mig vad jag menar med det.

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har faktiskt två invites som jag tävlar ut för tillfället. Läs här för mer information om hur du vinner. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Usch, det finns så många bra låtar... Men eftersom jag skrev jävligt mycket om AltRock förra veckan tänkte jag att jag kunde ta en låt från ett av banden som (enligt engelska Wikipedia) gjorde AltRock populärt, nämligen Nirvana. Nu har jag visserligen lärt mig att Nirvana var grunge, men grunge är tydligen en subgenre till AltRock, återigen enligt Wikipedia, så...

Nirvana hann bara med att släppa tre skivor innan Kurt Cobain gick och tog livet av sig, men de hann med att göra lite bra skit innan dess. Till exempel den här låten.

Smells Like Teen Spirit är en av de nyaste låtarna som faktiskt har rätt att kalla sig klassiker. Låten kom 1991, samma år som en annan pojke föddes (11 till 18 :O). Låten är egentligen inte särskilt djup, Weird Al har till och med gjort en parodi på låten (Smells Like Nirvana) som i princip går ut på att låttexten i princip inte finns. Och visst har han rätt, låten vinner inte på dess vackra budskap eller något. Den vinner helt enkelt på att den är bra, vilket ju inte är helt fel.

Jag vet inte vad det är med låten, men den känns faktiskt så tonårig som titeln utger sig för att vara. Den lilla vettiga text som finns är i princip en hyllning till tonårslivet. Vi är korkade, vill bli underhållna och så vidare. Dessutom låter sången lite upprorisk och så. Kolla förresten in videon också, den är rätt najs, om man inte förstår budskapet bara av att lyssna på låten.

Förresten, är det bara jag som tänker på svett när jag hör titeln?

Hello, hello, hello, hello. Var är min länk? HÄR!

Grattis Nirvana, ni har gjort Veckans Låt!
(Är det bara jag, eller är Kurt sjukt söt?)

Yes, nu har jag fått de två invites som Min hånglande vän gav till Min flygande vän som tävlade ut dem och som jag vann. De ska nu nå sin slutgiltiga mottagare, genom en tävling på MIN blogg. Ni hade förstås kunnat vinna dem i Min flygande väns tävling, men nu är det ju för sent för det.

Så, vad gör man för att få dem? Vad är Spotify? Var är mamma?

Ja, eftersom det är två invites blir det även två tävlingar.

"Den första" baseras på det universella poängsystemet som kommer användas på alla tävlingar på den här bloggen. Den som har flest poäng när Min flygande vän blir min vän igen vinner en invite (2,73 poäng till den som först kommenterar detta inlägg med rätt datum). Vill denna person inte ha en invite så får den personen en poäng och jag frågar den som har näst mest poäng, och så vidare tills någon vill ha en invite. Den personen får ett minuspoäng, men å andra sidan får den personen även en invite. Det finns gott om möjligheter att få poäng, eftersom ännu inga delats ut, förutom tre poäng som delats ut till en person för att hon gav mig en ledtråd som var epic. Det hade ingenting med bloggen att göra, men är man riktigt epic privat kan man alltså få poäng så också. Är du inte epic finns flera poäng att plocka ändå, läs bara tidigare inlägg. Och så finns det såklart poäng med hemliga kriterier. Kommentera och hoppas på det bästa.

"Den andra" tävlingen går helt enkelt ut på att säga åt mig att man vill ha en invite. Sedan väljer jag ut en person som får en, väldigt inte slumpmässigt. Den som vinner sin invite på detta sätt FÅR en poäng, så satsar man på poäng inför framtida tävlingar är detta hur man ska vinna sin invite. Den här tävlingen tar slut när Min hånglande vän blir min vän igen (2,74 poäng till den som först kommenterar detta inlägg med rätt datum). Att säga till mig att man vill ha en invite får man göra hur fan man vill, men enklast är nog att endera kommentera detta inlägg, maila mig eller schnacka på emeshen (1 poäng till alla som förstår vad jag menar (zpitzen[at]hotmail.com)).

Skulle det vara dåligt med deltagare behåller jag åtminstone ena inviten till en person som bara frågar mig. Och då är det first come, first served. Nu är det epic come, epic served. Min flygande respektive hånglande vän kan inte vinna den här tävlingen, men de kan såklart sno poäng från andra. Att fuska eller utnyttja brister reglerna är givetvis okej, om man gör det snyggt. 

Spotify är en musiktjänst som många brukar jämföra med iTunes. De är korkade. iTunes suger, Spotify äger. Tänk dig att du har ett musikbibliotek som du spelar upp musik från. Ganska okomplicerat, eller hur? Tänk dig nu att det här inte är ditt musikbibliotek, men Spotifys, och att Spotifys musikbibliotek innehåller miljoners låtar och att alla större artister (inte en del megastora bögar, typ Beatles. Däremot finns Elvis) finns. Släng in en underbar sökfunktion, möjligheten att kunna lyssna på min Veckans Låt-playlist (eller länka till en egen) och lite stoff av epic awesomeness så har du Spotify. Enda nackdelen är att det spelas upp korta reklammeddelanden ibland som inte stör alls. Men då finns en premiumvariant som kostar 99:-/månad där man blir av med reklamen och bland annat får tillgång till mobilversionen. Kör man Premium behöver man ingen invite, så detta är alltså gratisversionen. Men den är epic. Om du inte har Spotify vill du ha Spotify (det är ett faktum) och då ska du delta i den här tävlingen, sannolikheten att du vinner är sjuukt stor. Läs mer om spotify på www.spotify.com

Förlåt, jag har kidnappat din mamma. Hon såg ut som en spotifyinvite, och såna är eftertraktade. Men du kan få tillbaka henne, hon sög (...).

Nu är Best of Tonkow återigen uppe på Youtube. 3 december, var är du!?


Jag tycker iofs att det här är Best of Tonkow, menmen...

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har faktiskt vunnit två invites från Min flygande vän. Jag skriver ett inlägg om hur du ska gå tillväga för att få dem när jag fått själva invitesen. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Det här inlägget har en längre titel än motsvarande inlägg på Tonkows blogg. Alltså är jag bäst. Till skillnad mot honom tänkte jag faktiskt skriva lite också.

Veckans Låt är förärad med längsta titeln hittills. Eller ja, egentligen kan man ju kalla den bara I Want You To, men jag valde att ha med den fullständiga titeln så som den står i Spotify. Dels eftersom jag är Spotify-copycat, men även för att den längre titeln sammanfattar anledningen till att jag valde låten. Om du undrar om jag vill att du gör det så vill jag det. Kom igen, var lite spontan för en gångs skull! Jag är sjukt ospontan själv, men spontana människor är sköna, så...

Låten kommer från Weezers senaste album Raditude som har en hoppande hund på omslaget (WTF!?). Bara för att det är kul kollade jag upp vilken genre Weezer spelar på (engelska) Wikipedia. Tydligen är det AltRock, Emo, Power pop och Pop punk som gäller. Ehh, okej? Den här låten står som AltRock, eller egentligen Alternative Rock, men AltRock låter mycket coolare. AltRock i sig har tydligen (fortfarande enligt Wikipedia) en himla massa subgenres, 14 för att vara exakt. Bland dem finns bland annat Geek Rock, Noise Rock och Grunge. vem fan kommer på alla genres och vem kan skilja på dem? Hursomhelst verkar det som att Wikipedia ofta skriver AltRock på artister jag gillar, så...

Den här låten är lite skönt upp och ner och fram och tillbaka. Det är tydligen män som sjunger, men jag har ju hört mer maskulina röster... Fast som ni alla vet har jag inget emot feminina röster, så jippi!

Här har du din länk.

Va, lyckades du inte?

Okej, här är din länk.

Klicka då!

Jaja, skit i't då!

Jaså, nu passade det?

Grattis Weezer, ni har gjort Veckans Låt!

Det här inlägget publicerades ursprungligen som ett gästbloggsinlägg på Tonkows blogg, men eftersom läsare av min blogg inte ska behöva missa något publicerar jag det även här. Den här versionen är något utökad, för att läsare av båda bloggarna fortfarande ska kunna få ut något av att läsa det här inlägget. Det jag svamlar om i början är en referens till mockumentären av Min flygande vän, där Tonkow har huvudrollen.

Vår käre vän Tony Lek är tydligen inte vår käre vän Tony Lek längre, nu är han vår käre vän Jimmy Eklund och han är med i föreningen "Aktivt Motstånd mot Sveriges Politik mot Zombies" som logiskt nog förkortas AMSPTZ. Fråga inte, det var Min flygande vän (här kanske mer känd som 16th Bird) som kom på det och honom kan man inte lita på. Oavsett hur logisk förkortningen är så tar de upp ett viktigt ämne, vad ska vi göra när zombies attackerar? It's bound to happen someday... Det är ytterst viktigt att var och en har sin egen zombieplan, för när de kommer. Nu kanske det är lite svårt att komma på en sådan och eftersom Tonk inte är att lita på tänkte jag göra hans läsare och nu även mina egna läsare en tjänst och berätta om min plan. Varsågod att kopiera delar av eller hela planen när invasionen påbörjas.

För att kunna bekämpa zombies är det bra att veta hur de bäst bekämpas. Därför är information om de zombies som hotar för tillfället ytterst viktigt. Vi kommer givetvis inte ha tillgång till all fakta direkt när invasionen sker och vi kommer därför behöva improvisera lite i början för att överleva.

Det kanske viktigaste att veta är att en zombie är alltid en fiende. Nuförtiden har vissa vampyrer lyckats bli snälla, men tro inte att det innebär att även zombies är snälla. En zombie var en gång i tiden en människa, kanske till och med en trevlig människa. Kanske skulle du till och med vilja ligga med honom. Kanske var han The Tonk. Men. Nu är han en zombie och det innebär att han är en fiende. Luras inte av hur söt han är, döda honom när du får chansen. Detta gäller alla zombies som kommer i din väg, döda dem.

När du har förstått grundidén med att döda dem kommer du inse att du inte kommer klara av den här jäkla skiten själv. Leta reda på överlevare och håll ihop med dessa överlevare. Det räcker med en fyra-fem överlevare för att klara sig, så gå inte runt och leta efter varenda jäkla överlevare som finns. Var inte alltför selektiv i valet av gruppmedlemmar. Det kommer vara lagom svårt att hitta överlevare ändå. Försök inte leta reda på någon kompis eller flickvän eller pojkvän eller förälder eller katt eller något. Utgå från att de är döda (och därmed zombies och därmed fiender). 

Det kommer finnas zombies överallt och du kommer inte vilja gå runt i områden där du inte har en detaljerad försvarsplan. Försök håll ditt överlevarlag relativt stillastående, på en väl försvarbar plats. Sådana platser finns lite överallt, och beroende på vad zombiesarna kan göra (återigen, information är viktigt) så kan du hitta mer eller mindre säkra ställen. Zombies har aldrig någon särskilt avancerad intelligens, så sannolikheten att de kommer klara av att flytta på stegar eller ta hissar eller liknande är ganska liten. Att befinna sig högt upp är alltså oftast en fördel, även för att du då vet att alla zombies kommer nerifrån och du kan därför döda dem lättare. Kom ihåg att zombies ofta klarar av att gå i trappor, så en ihoppfällbar stege eller liknande är att föredra. Vissa zombies är dock alldeles för bra på att hoppa. Var ni ska vara beror alltså på de zombies som attackerar, men grundregeln är högt upp. Ett annat tips är skyddsrum som faktiskt inte bara fungerar mot atombomber, utan även mot zombies.

Nu har du alltså hittat ett antal överlevare och en försvarbar plats som zombiesarna kommer ha problem att ta sig till. Nu stöter du på två problem. Vapen och mat. Ni kommer behöva både och och förmodligen har ni lyckats leta reda på några slags vapen på vägen, men mer vapen skadar aldrig. Även om ni har lite mat ursprungligen kommer ni behöva mer, eftersom ni kommer vara i princip stationära. Här gäller risk vs reward och risken är förmodligen oftast för stor att gå ut och leta vapen, du får helt enkelt nöja dig med det du har. Mat är däremot ett rejält problem. Här gäller det att vara kreativa. Plundra affärer är fullständigt accepterat och ta då med så mycket som möjligt. Skulle du stöta på några coola vapen på din plundring så ska du givetvis ta dem, men att gå ut enbart för att hämta vapen är oftast onödigt. Det är en enorm fördel med bil för transporter, så skaffa en sådan. Som med allt annat är det okej att bara ta en bil som står på gatan. Ägaren är förmodligen ändå en sådan där ohyfsad människa som vill äta din hjärna.

När du lyckats med dessa steg kan du överleva ett bra tag, men du vill ju givetvis leva ett vettigt liv också, inte bara överleva. Här är regel nummer ett att om regeringen säger att de har en lösning på gång så ljuger de. Har du tur kommer zombies till slut svälta och enbart ni överlevare kommer vara kvar. Men testa inte detta genom att kedja fast en zombie någonstans och se när han svälter. Zombies ska inte försöka låsas fast, de ska dödas. En vacker dag kommer ni upptäcka att alla zombies har dött ändå. Gör de inte det så... Synd för er.

Grundstegen är alltså:

1. Hitta överlevare
2. Hitta försvarbart ställe
3. Organisera hämtning av mat och eventuellt vapen. Bil är nödvändigt!
4. Överlev och hoppas på att allt löser sig.
5. Försök samla information om de zombies som attackerar under alla föregående steg.

Ganska basic, men här följer ytterligare lite tips som kan hjälpa dig på vägen.

• Zombies är ofta känsliga mot skott i huvudet.
• Zombies är ofta känsliga mot eld.
• Det finns sällan botemedel.
• Zombies smittar oftast med hjälp av bett, så blir din kompis biten döda honom så fort som möjligt.
• Ibland finns botemedel, men försök aldrig hämta botemedel till en infekterad. Plocka däremot upp allt botemedel du hittar och spara det till framtida situationer.
• Du kommer inte ha tid att sörja, så försök inte ens.
• Lita inte på någon som ser ut att vilja äta din hjärna. Lita inte på någon som inte kan prata ordentligt. Lita inte på någon som inte blir attackerad av zombies. Lita definitivt inte på regeringen. Lita på galna människor som ser det som ett nöje att såga, skjuta, bomba och pissa på zombies.

Alla dessa tips är visserligen relativt grundläggande, men de borde kunna hjälpa er att överleva åtminstone ett tag. Vilket är annat än vad man kan säga om Tonkow i Tonkow vs Spetsen 2.0. Han kommer inte överleva en sekund!

Till epic date of epic awesomeness.
Är du epic, eller awesome, är du bjuden.

För alla Xbox 360-människor så kanske ni minns att det kom ett XBLA-spel som hette N+. n00b-spelare världen över kallade det svårt, men jag klarade det såklart rätt snabbt. Vad kanske färre vet är att det spelet är uppföljaren till ett flash-spel kallat N. Och det spelet, det är hardc0re på riktigt. Sjukt svårt. 500 banor. Och idag klarade jag det.

Japp, sista banan, sista episoden avklarad. Och alla innan dess också. Japp, jag är awesome. Speciellt eftersom jag hade en tävling mot en annan kille i klassen, som jag alltså vann genom att klara ut skiten. Detta är faktiskt min största spelbedrift någonsin, i andra spel har jag inte lyckats med något att skryta över. Klara Halo 3 på Legendary liksom? Det skulle till och med Tonkow klara.

Nu ska vi se här på mina senaste tävlingar... Tonkow vs Spetsen 2007 - jag vann. Ursprungliga Coca Cola-utmaningen - jag vann. N - jag vann. Är du rädd Tonkow? Det bör du vara. Jag ska krossa dig i Coke-kampen (vidareutveckling av Coca Cola-utmaningen och del av Tonkow vs Spetsen 2.0. Fast du har såklart inte accepterat den än)!

Någon som känner för att testa om ni är lika coola som jag är, spelet finns att ladda ner här. Gratis. Lagligt. Det ni! Det kanske får er att inse vilken bedrift jag faktiskt lyckats med.

Jippi! *stolt*

Igår skrev jag ett argt inlägg om något som få av er nog förstår. Därför tänkte jag posta några länkar som ska underlätta för att förstå sig på det hela.

Ursprungliga utmaningen
Kampen, som jag vann
Mitt triumferande gästbloggsinlägg
Tonkow lägger sig i
Jag reagerar på Tonkows video

Och det här är inte det sista ni kommer se av det här. Och allt över en slogan från 1907. Jaja...

Det där M-et uppe i högra hörnet finns där av en anledning. Varning för känsliga läsare, det här inlägget kan innehålla en del mindre trevliga uttryck.

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har faktiskt vunnit två invites från Min flygande vän. Jag skriver ett inlägg om hur du ska gå tillväga för att få dem när jag fått själva invitesen. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Nej, nu är det fanimej krig! Den där jävla mansgrisböghoran (som jag älskar) har gått femtiotre steg för långt (men jag älskar honom ändå). Och alla som känner mig vet att jag kan acceptera mycket, men vid femtiotre går fanimej gränsen. Jävla horfittbögjävla son of a motherfucking bitch ass-jävel. Horunge. Nu får det faktiskt räcka!

Han jag syftar på vet precis vem jag menar och varför jag är så sur, men för alla andra småungar där ute kan jag förklara det hela. Jag pratar om Min hånglande vän. Tonkow. Tonk-motherfucking-ow! THE Tonk! Han hade inte druckit läsk på tre månader och det första han gör när han ska dricka läsk är att köpa en burk Coca-Cola. Fint val, det är en fin läskedryck. Men så avslutar han med att säga att sista dropparna inte är goda!

Vad har nu det här med Veckans Låt att göra? Jo, veckans låt den här veckan är Fluortanten. Ni vet den där gamla käringen som gick runt och gav fluor till folk för att deras tänder inte skulle dö. Nu finns hon inte längre, så därför får man ta saken i egna händer och sluta dricka läsk eller något. Typ. Men har man ingen smak så är det väl lika bra antar jag.

Dessutom representerar den här låten min högstadietid, då jag lärde känna den horfittbögkukbögen som jag hatar (eller var det älskar?). Detta eftersom vi i klassen brukade sjunga den som fan och jag sjöng högst. Och falskast. Awesome!

Vi sjöng flera av Björn Rosenströms låtar, men det var Fluortanten som regerade. Björn Rosenström är en skön svensk artist, som faktiskt alldeles nyligen dök upp på Spotify.

Hursomhelst, här är länken. Och om du är en kuksugande jävla horunge så får du ingen länk. Deal with it.

Grattis Björn Rosenström, du har gjort veckans låt!

Idag har varit jäkligt upp-och-ner.

Det hela började med att jag lekte runt lite i Halo Waypoint och bland annat såg första avsnittet av Halo Legends (anime-serie) som faktiskt var oväntat bra. Sedan körde jag Halo 3:ODST och lyckades leta rätt på den sista audio logen. Upp!

Efter det åt jag, men det spelar mindre roll. Efter det kom jag på att det typ är Fars dag imorgon och så, typ. Det måste vara den värsta "högtiden" någonsin. Liksom vafan!? Man förväntas köpa något till sin far en dag som inte har något med honom att göra överhuvudtaget. Mors dag vet man ju i alla fall vad man ska ge sin mor (It's a fucking joke, LOL and move on), så mors dag är snäppet bättre. Så jag tvingades alltså att dra ner på stan. Ner!

På stan gick en jäkla massa muf-are runt eftersom det tydligen är 316 dagar kvar till valet 2010 (som jag för övrigt får vara med och rösta i, eftersom jag är 18 då :D). De tyckte att vi skulle rösta på Moderaterna. Jaha, kul för dem. Jag råkade vilja gå åt samma håll som dem och hamna mitt i muf-nästet. Kändes lite skumt och eftersom jag inte tänkte hade jag helt plötsligt gått förbi Dressmann, dit jag skulle och köpa slips (stereotyper var bra, eller hur var det nu igen?). Så jag fick vända och köpa slips. Fortfarande nere...

Eftersom jag var nere på stan gick jag till Game och kollade om de hade Bioshock. För det har jag gjort varje gång jag varit på stan sedan typ, 2007, när det släpptes. Eller inte riktigt kanske men ända sedan det släpptes har jag velat ha det, eftersom jag spelade demot och det var awesome. Sedan dess har spelet bara blivit bättre och bättre i mitt huvud eftersom jag inte haft det. Det har utvecklats till någon slags utopi som är ouppnåelig. Endera har spelet inte funnits eller så har jag inte haft pengar med mig. Att köpa på Game kändes som ett måste eftersom jag hade presentkort där. Hursomhelst, idag hade de spelet. Dessutom var det billigare än det varit på Game förut när jag sett det där. Så jag köpte det! Upp!

När jag kommit hem spelade jag det och det är bra. För er som vill veta vad Min flygande vän skrev när han skaffat spelet så kommer en länk här. Det är faktiskt hans absolut bästa inlägg om man frågar mig. Vilket man gör, bara så ni vet. Läser ni hans innlägg kanske ni förstår er bättre på min rubrik också.

Japp, en. Inte två eller tre. Kanske fyra, men förmodligen en, eftersom det är en.

Tills SACO-mässan.
Tills Tonkow Media.
Tills Min flygande vän blir min vän.
Tills jag fyller 18.

Fett taggad, så taggad att jag skriver detta ganska värdelösa inlägg!

Eller ja, väldigt värdelösa inlägg. Ett halvt poäng till den första idiot som kommenterar det här inlägget med någon slags komplimang till detta inläggs värde.

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig och har faktiskt vunnit två invites från Min flygande vän. Jag skriver ett inlägg om hur du ska gå tillväga för att få dem när jag fått själva invitesen. Annars har Tonkow invites, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Japp, här kommer Veckans Låt, en dag för sent. Men säg inte att jag inte förvarnade er, till skillnad mot vissa andra. Dessutom tvingade jag ju vänta på att vissa andra skulle skriva för att jag skulle veta om jag fick ha en manlig artist eller ej. Vilket jag inte fick, men det skiter jag förmodligen i i framtiden, eftersom vissa andra är mansgrisar. No offense.

Hursomhelst, eftersom jag sa det så blir det återigen en kvinna den här veckan. Nämligen Madonna med låten Borderline från 1983. Den viktigaste delen av förra meningen var årtalet. 1983. Det är alltså en rätt gammal låt och den gjordes till och med innan jag var född. Men som alla säger, det var bättre förr, är grönare på andra sidan gräset och Oscar Wilde var bög.

En annan viktig faktor är att låten kommer från Madonnas första skiva, som hette Madonna. Jag har ingen vidare koll på Madonna egentligen, men jag vet att hon har många bra låtar från förr, men idag mest kommer ut med skit. Vem vet, kanske hennes karriär bara har gått nerför kvalitetsmässigt sedan första skivan? Karriären kanske har gått lite upp och ner, men faktum är att hennes första album innehöll minst en riktig höjdpunkt och hennes senaste album mest består av skit. Den här låten får alltså representera den gamla Madonna, den Madonna som jag gillar (även om hon inte är något jag lyssnar jättemycket på).

Ytterligare en anledning till låtvalet är att den liknar min absoluta favoritlåt sedan en lång tid tillbaka. Den låten är faktiskt också från 1983 och också av en kvinnlig artist. Däremot kommer de inte från samma land. 15 poäng till den som först kommenterar detta inlägg med rätt låtnamn och artis. Varför valde jag då inte min favoritlåt? Jo, den kan man inte bara slänga in såhär vilken vecka som helst. Den är så epic att den kräver en speciell vecka. Det kanske kommer leda till att den aldrig får bli Veckans Låt. Menmen...

Jag har givetvis hört låten förut, men till Veckans Låt upptäckte jag den via HawtyMcBloggys blogg, som publicerar WITFITS's The Katonian Press. Många steg för en låt, men Katonian Press är i alla fall fejknyheter inom spelvärlden. Den här veckan skrev de om en reklam för Borderlands där Madonna sjunger en omgjord variant av Borderline. Det fanns även lyrics med i artikeln och då ville jag förstås lyssna på melodin för att kunna tänka mig hur det skulle låta. Och så var det med det. Här är artikeln.

Om man nu ska skriva vad låten handlar om så är det om en kille (eller tjej, jag har inga fördomar) som Madonna är kär i och det stör henne. Som fan. Men egentligen spelar inte texten så stor roll, det är hur låten framförs som är grejen. Extra cred för att låten är 5:21 lång, men man tröttnar ändå inte. Det är inget man kan säga om dagens låtar, där många inte ens lyckas hålla intresset uppe i de 3 minuter låten brukar vara.

Har du fem minuter och tjugoen sekunder över kan du klicka på denna länk: teoth

Grattis Madonna (1983-versionen), du har gjort Veckans Låt!