Veckans Låt: Titanic
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!
Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).
Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?
(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)
Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.
Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.
Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.
Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.
Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.
Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!
Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).
Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?
(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)
Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.
Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.
Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.
Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.
Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.
Veckans Låt: Paint It Black
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Min flygande vän har redan gjort det. Nu är det dags för mig att göra det. Skriva om Veckans Låt vecka 7 2010.
Som ni förmodligen vet var jag borta och kunde inte skriva om låten rätt vecka. Därför gav jag det i uppdrag till Min flygande vän, som dock inte heller kunde skriva på rätt vecka eftersom han inte fick reda på vilken låt han skulle skriva om. Men han var i alla fall nästan i tid och jämför vi med Tonken var han ju jätteduktig. Men å andra sidan är det ju en förolämpning att jämföras med Tonken.
Hursomhelst.
Min flygande vän beskrev Paint It Black som en deppig låt som enligt hans källor också var tänkt som en deppig låt. Av någon anledning tycker han inte att musiken passar till den deppiga texten. Han gillar tydligen låten för musiken också egentligen, men när man lyssnar på den deppiga texten blir den så mycket bättre. För det är ju så kul att deppa. Depp, depp, depp.
Nu vet jag inte vad han har för källor, men min felfria källa (engelska Wikipedia) påstår att låten faktiskt började med musiken, när Bill Wyman (basist) spelade orgel som någon slags parodi på deras gamla co-manager som tydligen spelat orgel. Då ackompanjerade Charlie Watts (trummis) honom på trummor och det var tydligen den trumningen (helt klart ett ord) som är grunden till låten. Men Min flygande vän har åtminstone lite rätt. Texten är skriven av Mick Jagger (sångare) eller Sir Mick Jagger som han egentligen ska kallas, eftersom han blev adlad av någon drottning någon gång. Vilket är fett coolt. Hur som helst, texten sägs tydligen handla om en man som sörjer sin döda flickvän. Vilket ju är rätt deppigt.
Jag skulle personligen inte säga att låten är deppig dock, den är mest cool. Visst är texten långt ifrån glad men den är inte "livet suger, skär dig i handleden"-deppig heller. Det här är någon som faktiskt hanterar det dåliga med lite styrka, vilket gör den mer tuff än deppig.
Hur. Som. Helst.
Anledningen till att jag valde den här låten var faktiskt att några av mina klasskamrater spelade den på avslutningen för något/några år sedan. Det gör det ju inte till den här veckans låt (eller ja, förra) men det gör det däremot att de körde en repris av den i måndags (eller ja... 15 februari). De gjorde det visserligen ganska dåligt eftersom det var ett bra tag sedan de tränade in den, men deras uppträdande kunde inte dölja det faktum att låten är bra. Så därför började jag lyssna på den den här veckan (eller ja...).
Anledningen till att jag gillar den är som jag nästan redan sagt att den är tuff. Det är väl typ det.
Anledningen till att jag kör en Stones-låt trots att jag en tidigare vecka påstod att Guns N Roses är sjukt mycket grymmare är väl att just den här låten var bra. Typ. Typ. Typ. Och RS var faktiskt mycket mer coola förut, innan de blev ett gäng gamla gubbar. De är fortfarande coola, men de passerade sitt bäst före-datum för länge sedan. Någon bandmedlem skulle ha dött, a la John Lennon, så hade de varit mycket större än de känns just nu. Faktum är att de ofta jämförs med Beatles eftersom båda är brittiska band som var aktiva ungefär samtidigt. Och Beatles finns inte på Spotify :(
För alla som tycker att låten ska kallas Paint It, Black för att det stod så på originalsingeln: FUCK YOU! Stones ville aldrig att den skulle heta så.
Till alla andra: Länk. Klicka och lyssna.
Grattis The Rolling Stones, ni har gjort Veckans Låt!
Me is back! Back in black.
Jaha, då var man tillbaka från fjällresan. Jag förstörde bara min klocka och ett par skidglasögon, så resan får väl ändå klassas som hyfsat lyckad.
Men nu ska vi inte skriva ett inlägg om vad jag har ägnat mig åt som alla normala bloggar gör, jag har ju faktiskt sagt att det här mer eller mindre ska vara en Veckans Låt-blogg. Som ni kanske märkt så skrev jag inte någon Veckans Låt i söndags. Det borde inte ha varit så jäkla oväntat, eftersom jag faktiskt skrev ett inlägg om det tidigare. Där skrev jag däremot att Min flygande vän skulle skriva ett inlägg på sin blogg på söndagen. Det gjorde han inte, och när han skrev på måndagen hävdade han att det var mitt problem och fel. Han vill inte att vi ska skjuta brevbäraren, men jag är av en helt annan åsikt. SKJUT HONOM!
Ja, jag glömde bort att meddela vilken låt han skulle skriva om.
Ja, han hade ingen möjlighet att skriva utan den informationen.
Betyder det att man kan skylla på mig? Nej, jag skyller mycket hellre på någon annan!
Hur som helst, Min flygande väns inlägg kan du hitta här. I grund och botten får väl själva inlägget godkänt, men han misslyckades med en ganska viktig del och det enda jag gav honom instruktioner om. LÄNKA TILL LÅTEN!
Därför gör jag det nu istället och även till spellistan där jag nu lagt till låten. Mer kommentarer om Min flygande väns inlägg och det faktum att Tonkow fortfarande är sämst kommer imorgon, i min variant av Veckans Låt-inlägg för förra Veckans Låt.
Länk till låten.
Länk till spellistan.
Men nu ska vi inte skriva ett inlägg om vad jag har ägnat mig åt som alla normala bloggar gör, jag har ju faktiskt sagt att det här mer eller mindre ska vara en Veckans Låt-blogg. Som ni kanske märkt så skrev jag inte någon Veckans Låt i söndags. Det borde inte ha varit så jäkla oväntat, eftersom jag faktiskt skrev ett inlägg om det tidigare. Där skrev jag däremot att Min flygande vän skulle skriva ett inlägg på sin blogg på söndagen. Det gjorde han inte, och när han skrev på måndagen hävdade han att det var mitt problem och fel. Han vill inte att vi ska skjuta brevbäraren, men jag är av en helt annan åsikt. SKJUT HONOM!
Ja, jag glömde bort att meddela vilken låt han skulle skriva om.
Ja, han hade ingen möjlighet att skriva utan den informationen.
Betyder det att man kan skylla på mig? Nej, jag skyller mycket hellre på någon annan!
Hur som helst, Min flygande väns inlägg kan du hitta här. I grund och botten får väl själva inlägget godkänt, men han misslyckades med en ganska viktig del och det enda jag gav honom instruktioner om. LÄNKA TILL LÅTEN!
Därför gör jag det nu istället och även till spellistan där jag nu lagt till låten. Mer kommentarer om Min flygande väns inlägg och det faktum att Tonkow fortfarande är sämst kommer imorgon, i min variant av Veckans Låt-inlägg för förra Veckans Låt.
Länk till låten.
Länk till spellistan.
Veckans Låt: SPECIAL!
Men vänta, idag är det ju inte söndag! Nej, det stämmer, men jag kommer inte lägga upp någon Veckans Låt idag heller. Det kommer jag faktiskt inte göra på söndag heller, för då är jag i fjällen och har (förmodligen) inte tillgång till internet. Eftersom jag kommer hem först fredagen veckan efter kan jag inte bara lägga upp låten då för det skulle bli rekordsent (eller ja, inte jämfört med Tonk, men han är ju sämst). Så därför vill jag presentera min första gästbloggande Veckans Låt-skribent:
16th BIRD! (Även känd som Min flygande vän samt EgiBear)
Japp, killen som jag skrev julkalendern med återvänder för att skriva Veckans Låt. Egentligen borde han väl skapa en egen Veckans Låt-serie, precis som de coola Spetsen och Tonken redan har gjort. Förhoppningsvis får det här honom att vilja hoppa på tåget. Desto fler vi är, desto fler personer är jag bättre än.
Nu ska ni inte tro att den här nybörjaren ska få välja en låt till MIN Veckans Låt-lista. Själva väljandet gör givetvis jag. Men EgiBear (ska jag börja kalla honom det? det är ganska najst ändå) skriver om låten. Han har fått en enorm frihet, så hur han skriver om låten har jag ingen aning om. Mina förhoppningar (och förväntningar) är att han är schööön. Min flygande vän (använda alla namn fo' teh win) kommer länka till låten, men han har inte tillgång till min spellista så där kommer jag lägga in låten i efterhand.
Kom ihåg att inlägget INTE kommer postas på min blogg, men på Closest to the CoRe (EgiBirds (införa nytt namn ftmfw) blogg). Så kolla där! Det tänker jag göra när jag väl får tillgång till internet, fett spännande!
Läs här alltså. HÄR! (på söndag, givetvis)
16th BIRD! (Även känd som Min flygande vän samt EgiBear)
Japp, killen som jag skrev julkalendern med återvänder för att skriva Veckans Låt. Egentligen borde han väl skapa en egen Veckans Låt-serie, precis som de coola Spetsen och Tonken redan har gjort. Förhoppningsvis får det här honom att vilja hoppa på tåget. Desto fler vi är, desto fler personer är jag bättre än.
Nu ska ni inte tro att den här nybörjaren ska få välja en låt till MIN Veckans Låt-lista. Själva väljandet gör givetvis jag. Men EgiBear (ska jag börja kalla honom det? det är ganska najst ändå) skriver om låten. Han har fått en enorm frihet, så hur han skriver om låten har jag ingen aning om. Mina förhoppningar (och förväntningar) är att han är schööön. Min flygande vän (använda alla namn fo' teh win) kommer länka till låten, men han har inte tillgång till min spellista så där kommer jag lägga in låten i efterhand.
Kom ihåg att inlägget INTE kommer postas på min blogg, men på Closest to the CoRe (EgiBirds (införa nytt namn ftmfw) blogg). Så kolla där! Det tänker jag göra när jag väl får tillgång till internet, fett spännande!
Läs här alltså. HÄR! (på söndag, givetvis)
Veckans Låt: (Kom Så Ska Vi) Leva Livet
Veckans Låt kommer imorgon 15 februari. Jag är i alla fall inte lika seg som min käre vän Tonkow...
Idag är det 15 februari...
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag tänkte att jag skulle skriva att det var passande att den första Veckans Låt på svenska också blev en låt från det band som gjort de absolut bästa låtarna på svenska, men sedan såg jag att jag visst hade haft en låt med Björn Rosenström, så det misslyckades jag ju med. Men faktum kvarstår ändå, Gyllene Tider (som gjort denna låt) har gjort de absolut bästa låtarna på svenska som finns.
Per Gessle, som är Gyllene Tiders frontifigur och sångare, får faktiskt i och med den här låten sin andra Veckans Låt. Detta eftersom han även är med i Roxette, tillsammans med Marie Fredriksson. Ironiskt nog så gillar jag inte riktigt Per Gessle som soloartist, även om jag gillar både Roxette och kanske framför allt Gyllene Tider.
GT (för att jag är lat) var aktiva under första halvan av 80-talet, även om de på senare år har gjort lite re-unions. Jag levde inte då så därför vet jag rätt så lite om den tiden, men för mig så representerar de en gyllene tid (whoa!) som jag missade, helt enkelt för att jag inte fanns. Gyllene Tiders låtar var förmodligen sjukt aktuella när de släpptes, men nu känns i princip alla deras låtar inaktuella, till skillnad mot många andra låtar som är ständigt aktuella. Jag ser däremot inte inaktualiteten (helt klart ett ord) som något negativt. För mig är det faktiskt det som gör GT så bra.
Alla låtar handlar i princip om ungdomar som lever livet (whoa) och förutom Billy är dessutom alla glada. Det här är en skön kontrast mot dagens låtar som endera inte handlar om någonting eller som handlar om varför livet suger. Allt är så seriöst och hårt nuförtiden. GT är egentligen rätt mesiga och ändå är de det enda bandet som lyckats sjunga låtar på svenska och ändå vara tuffa (nej, Kent är inte ens lite tuffa, försök inte).
Leva Livet är från GT:s skiva Moderna Tider (ironiskt nog) och är kanske en av de bästa låtarna för att visa vad grejen med GT är. Kanske framför allt andra versen är storslagen. Gessle träffar på husets värd, som verkar vara lite sur för att han haft sönder ungefär en porslinsaffär, men är då snäll och erbjuder husets värd att slå sönder några timmar ihop, för natten är ju faktiskt ung (bästa omskrivningen av låttext någonsin?). Här snackar vi alltså vandalism, det är ju sjukt hårt egentligen, men i Leva Livet tas det inte så jäkla seriöst. Det är inget ilsket beteende, det är bara ett beteende. Nu förespråkar jag inte alls vandalism, men hade det gjorts en låt idag som berättade om hur man slagit sönder ungefär en porslinsaffär skulle man göra det för att man var arg. På samhället, på din kärlek, eller på att man inte har några rakblad att skära sig med...
Lev livet istället för att dö döden!
Eller så klickar du bara på den här länken...
Grattis Gyllene Tider, ni har gjort Veckans Låt!
Idag är det 15 februari...
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Jag tänkte att jag skulle skriva att det var passande att den första Veckans Låt på svenska också blev en låt från det band som gjort de absolut bästa låtarna på svenska, men sedan såg jag att jag visst hade haft en låt med Björn Rosenström, så det misslyckades jag ju med. Men faktum kvarstår ändå, Gyllene Tider (som gjort denna låt) har gjort de absolut bästa låtarna på svenska som finns.
Per Gessle, som är Gyllene Tiders frontifigur och sångare, får faktiskt i och med den här låten sin andra Veckans Låt. Detta eftersom han även är med i Roxette, tillsammans med Marie Fredriksson. Ironiskt nog så gillar jag inte riktigt Per Gessle som soloartist, även om jag gillar både Roxette och kanske framför allt Gyllene Tider.
GT (för att jag är lat) var aktiva under första halvan av 80-talet, även om de på senare år har gjort lite re-unions. Jag levde inte då så därför vet jag rätt så lite om den tiden, men för mig så representerar de en gyllene tid (whoa!) som jag missade, helt enkelt för att jag inte fanns. Gyllene Tiders låtar var förmodligen sjukt aktuella när de släpptes, men nu känns i princip alla deras låtar inaktuella, till skillnad mot många andra låtar som är ständigt aktuella. Jag ser däremot inte inaktualiteten (helt klart ett ord) som något negativt. För mig är det faktiskt det som gör GT så bra.
Alla låtar handlar i princip om ungdomar som lever livet (whoa) och förutom Billy är dessutom alla glada. Det här är en skön kontrast mot dagens låtar som endera inte handlar om någonting eller som handlar om varför livet suger. Allt är så seriöst och hårt nuförtiden. GT är egentligen rätt mesiga och ändå är de det enda bandet som lyckats sjunga låtar på svenska och ändå vara tuffa (nej, Kent är inte ens lite tuffa, försök inte).
Leva Livet är från GT:s skiva Moderna Tider (ironiskt nog) och är kanske en av de bästa låtarna för att visa vad grejen med GT är. Kanske framför allt andra versen är storslagen. Gessle träffar på husets värd, som verkar vara lite sur för att han haft sönder ungefär en porslinsaffär, men är då snäll och erbjuder husets värd att slå sönder några timmar ihop, för natten är ju faktiskt ung (bästa omskrivningen av låttext någonsin?). Här snackar vi alltså vandalism, det är ju sjukt hårt egentligen, men i Leva Livet tas det inte så jäkla seriöst. Det är inget ilsket beteende, det är bara ett beteende. Nu förespråkar jag inte alls vandalism, men hade det gjorts en låt idag som berättade om hur man slagit sönder ungefär en porslinsaffär skulle man göra det för att man var arg. På samhället, på din kärlek, eller på att man inte har några rakblad att skära sig med...
Lev livet istället för att dö döden!
Eller så klickar du bara på den här länken...
Grattis Gyllene Tider, ni har gjort Veckans Låt!
Valentine's for the broken-hearted.
Idag är det Alla hjärtans dag. Det tänkte jag fira genom att göra en spellista i Spotify med låtar som behandlar den negativa sidan av kärlek, eller rentav motsatsen till kärlek. Bittra låtar, hatlåtar, allt som inte är lyckligt passar in här. Tyvärr kom jag inte på så många låtar som jag hade hoppats, så istället fick det bli en "öppen" spellista. Jag har lagt till sju låtar, nu är det fritt fram att lägga till låtar som passar bättre.
Här är spellistan, sätt igång och lägg till!
Klicka för större version
Här är spellistan, sätt igång och lägg till!
Klicka för större version
Profil: Zpitzen
Jag är lat och sämst och har dåligt med tid. Därför blir dagens profil extremt kort. Jag kanske uppdaterar den imorgon, men jag skulle inte räkna med det.
Zpitzen är ond.
Bilden ville inte laddas upp heller. Fail. :(
Zpitzen är ond.
Bilden ville inte laddas upp heller. Fail. :(
Profil: Malvernume
Ge mig ett namn! Just nu pågår en tävling för att ge mig ett namn, för mer info se detta inlägg.
Det här sög ju, jag kunde inte hitta ursprungsberättelsen som skapade Malvernume. Och jag minns typ ingenting av vad som stod där... Nåja, jag försöker väl ändå antar jag.
Malvernume kommer ursprungligen från en uppgift vi fick på svenskan i högstadiet. Vi skulle skriva en saga, som vi sedan skulle läsa upp för små barn på ett dagis. Jag är inte jättebra på att komma på namn (gissa varför jag har en tävling) men vår lärare gav tipset att för sagofigurer kan man bara ta något ord och slänga runt bokstäverna. Så det gjorde jag. Eller ja, egentligen använde jag två ord, menmen... Nummerelva.
Jag är faktiskt själv ganska fascinerad över hur jag lyckades få fram ett så pass bra namn från min favoritsiffra. Därför har en ganska värdelös karaktär från en ganska värdelös saga fått större plats än han kanske förtjänar i mitt hjärta.
Vem är Malvernume då? Han är en riddare. Han hjälper damer i nöd och räddar prinsessor och dödar drakar och sånt. Men trots det är han en ganska jordnära person. Han ser definitivt inte sig själv som hjälte och han springer liksom runt och gör det han känner att han måste göra. Han är väldigt pliktskyldig och sköter alltid sitt jobb exemplariskt, i allt från drakdödande till städning.
Malvernume har egentligen inga ambitioner, han är den han är och fortsätter vara det. Om han nu skulle få prinsessan och halva kungariket skulle inte det göra honom glad, han är hellre en liten och ganska obetydlig riddare.
Jag har ingen bild på honom, men kolla in igen imorgon för en profil på Zpitzen, inklusive bild.
Det här sög ju, jag kunde inte hitta ursprungsberättelsen som skapade Malvernume. Och jag minns typ ingenting av vad som stod där... Nåja, jag försöker väl ändå antar jag.
Malvernume kommer ursprungligen från en uppgift vi fick på svenskan i högstadiet. Vi skulle skriva en saga, som vi sedan skulle läsa upp för små barn på ett dagis. Jag är inte jättebra på att komma på namn (gissa varför jag har en tävling) men vår lärare gav tipset att för sagofigurer kan man bara ta något ord och slänga runt bokstäverna. Så det gjorde jag. Eller ja, egentligen använde jag två ord, menmen... Nummerelva.
Jag är faktiskt själv ganska fascinerad över hur jag lyckades få fram ett så pass bra namn från min favoritsiffra. Därför har en ganska värdelös karaktär från en ganska värdelös saga fått större plats än han kanske förtjänar i mitt hjärta.
Vem är Malvernume då? Han är en riddare. Han hjälper damer i nöd och räddar prinsessor och dödar drakar och sånt. Men trots det är han en ganska jordnära person. Han ser definitivt inte sig själv som hjälte och han springer liksom runt och gör det han känner att han måste göra. Han är väldigt pliktskyldig och sköter alltid sitt jobb exemplariskt, i allt från drakdödande till städning.
Malvernume har egentligen inga ambitioner, han är den han är och fortsätter vara det. Om han nu skulle få prinsessan och halva kungariket skulle inte det göra honom glad, han är hellre en liten och ganska obetydlig riddare.
Jag har ingen bild på honom, men kolla in igen imorgon för en profil på Zpitzen, inklusive bild.
Nick my Name
För ett tag sedan (jag är för lat för att kolla upp hur länge sedan) utlyste jag en tävling där jag sökte ett tredje namn till mig. Tonk (som inte har lagt upp Veckans Låt än...) frågade efter regler och här kommer de:
Jag söker alltså ett tredje namn till mig. För tillfället använder jag Simon och Spetsen (#11). Men det kändes lamt med två, så jag vill ha tre. Precis som Eminem/Slim Shady/Marshall Mathers.
Det är lätt att missta mina två tidigare namn för mitt riktiga namn och mitt namn f0r teh internetz. Visserligen stämmer det, men de två har fått egna personligheter, som givetvis smälter samman. Japp, jag är lite semischizo. Simon är jag. Ganska everyday normal guy som man drar bögskämt om. En skolkille, ganska tråkig faktiskt om jag får säga det själv. Men han är ju snäll och så, så... Spetsen är konstig, lite smågalen, ännu mer bög än Simon. Dessutom tror han att han är något och älskar sitt namn och vill synas överallt. Det finns till och med en historia om Spetsen där han är halvgud, ganska stort...
Nu söker jag ett tredje namn. Eftersom båda mina två tidigare namn börjar med S vore det ju nice om även det tredje gjorde det. Den här tredje personligheten ska ha lite mer klass än mina andra och ska därför använda romerska siffror för att representera den siffra som definierar kanska främst Spetsen, men även Simon och hela mig. Japp, där fick ni förklarningen till varför jag heter "XI" på MSN just nu, om nu någon tyckte det var konstigt.
Namnet ska fungera på engelska, låta coolt och classy, helst vara enordigt och hyfsat kort. Det är väl typ det. Man får skicka in hur många bidrag som helst och faktum är att man till och med får fem poäng om man skickar in fem vettiga förslag (10 poäng för 10, men inga för 1-4 och 6-9). Tävlingen pågår tills jag hittat en vinnare, vilket kommer utannonseras här i bloggen. Så skicka på bara.
PRISER!?
Det beror på personen. Oavsett vinnare får han/hon förtur på alla invites som jag eventuellt kommer att få i framtiden (Spotify/Voddler/Spelbetor är väl det som känns mest troligt). Men det "stora" priset väljs utifrån vem det är som vinner. Jag ska se till att fixa något som passar just DIG. Det kan vara vad som helst och bor du i någon vettig del av Sverige (m.a.o typ nära Uppsala) inkluderar priset förmodligen något tillsammans med mig.
Om du mot all förmodan skulle läsa den här bloggen och inte känna mig är du extra välkommen att deltaga, eftersom jag älskar folk som inte känner mig. Men tävlingen är trots allt rätt personlig och du kanske inte vet vilken sorts person jag är. Därför ska jag den här veckan lägga upp en profil på en personlighet jag skapat varje dag. Det här är alltså inte enbart personligheter som jag "lagt på mig själv" utan även sådana som jag skapat och skulle kunna tänka mig att utveckla. Jag börjar imorgon, med Malvernume skulle jag tro.
Simon Spetsen #11 S...? Du bestämmer!
Jag söker alltså ett tredje namn till mig. För tillfället använder jag Simon och Spetsen (#11). Men det kändes lamt med två, så jag vill ha tre. Precis som Eminem/Slim Shady/Marshall Mathers.
Det är lätt att missta mina två tidigare namn för mitt riktiga namn och mitt namn f0r teh internetz. Visserligen stämmer det, men de två har fått egna personligheter, som givetvis smälter samman. Japp, jag är lite semischizo. Simon är jag. Ganska everyday normal guy som man drar bögskämt om. En skolkille, ganska tråkig faktiskt om jag får säga det själv. Men han är ju snäll och så, så... Spetsen är konstig, lite smågalen, ännu mer bög än Simon. Dessutom tror han att han är något och älskar sitt namn och vill synas överallt. Det finns till och med en historia om Spetsen där han är halvgud, ganska stort...
Nu söker jag ett tredje namn. Eftersom båda mina två tidigare namn börjar med S vore det ju nice om även det tredje gjorde det. Den här tredje personligheten ska ha lite mer klass än mina andra och ska därför använda romerska siffror för att representera den siffra som definierar kanska främst Spetsen, men även Simon och hela mig. Japp, där fick ni förklarningen till varför jag heter "XI" på MSN just nu, om nu någon tyckte det var konstigt.
Namnet ska fungera på engelska, låta coolt och classy, helst vara enordigt och hyfsat kort. Det är väl typ det. Man får skicka in hur många bidrag som helst och faktum är att man till och med får fem poäng om man skickar in fem vettiga förslag (10 poäng för 10, men inga för 1-4 och 6-9). Tävlingen pågår tills jag hittat en vinnare, vilket kommer utannonseras här i bloggen. Så skicka på bara.
PRISER!?
Det beror på personen. Oavsett vinnare får han/hon förtur på alla invites som jag eventuellt kommer att få i framtiden (Spotify/Voddler/Spelbetor är väl det som känns mest troligt). Men det "stora" priset väljs utifrån vem det är som vinner. Jag ska se till att fixa något som passar just DIG. Det kan vara vad som helst och bor du i någon vettig del av Sverige (m.a.o typ nära Uppsala) inkluderar priset förmodligen något tillsammans med mig.
Om du mot all förmodan skulle läsa den här bloggen och inte känna mig är du extra välkommen att deltaga, eftersom jag älskar folk som inte känner mig. Men tävlingen är trots allt rätt personlig och du kanske inte vet vilken sorts person jag är. Därför ska jag den här veckan lägga upp en profil på en personlighet jag skapat varje dag. Det här är alltså inte enbart personligheter som jag "lagt på mig själv" utan även sådana som jag skapat och skulle kunna tänka mig att utveckla. Jag börjar imorgon, med Malvernume skulle jag tro.
Simon Spetsen #11 S...? Du bestämmer!
Veckans Låt: Munchkin Land Sequence
Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.
Den här veckan hade jag i princip tre valmöjligheter när jag skulle välja Veckans Låt.
En valmöjlighet var att ta en klassisk låt (något med ABBA). Den möjligheten dök upp idag, när jag satt och gjorde slavgöra (jag klagar inte, jag får betalt) tillsammans med min kära syster. Hon satte i några skivor, bland annat ABBA och det fick mig att åter inse att de nog är Sveriges genom tiderna bästa band. Men den möjligheten sket jag i.
En annan valmöjlighet var att ta något hårt (förmodligen typ System Of A Down). De gånger då jag inte lyssnat på podcasts den här veckan har jag nämligen lyssnat på en av de playlists som min fina iPhone har skapat med dess så kallade "Genius". Genius har skapat "Alternative Pop/Rock Mix", "Hip-hop/Rap Mix", "Punk Mix" samt "Alt Metal Mix" med hjälp av min musik och det är den sistnämnda jag lyssnat mest på veckan som varit. Den består i princip av System Of A Down och Guitar Hero 2-musik, men lite till också. Men den möjligheten sket jag också i.
Min tredje möjlighet, som jag också valde, var att ta något mjukt. Något gulligt, något mysigt. För ganska exakt en vecka sedan såg jag nämligen filmen The Wizard of Oz. En enormt värd film, som innehåller en jäkla massa trevlig musik. Jag valde att ta någon låt från den filmen, dels för att göra reklam för filmen och dels för att jag faktiskt lyssnat rätt mycket på den musiken veckan som varit. Frågan var bara vilken låt jag skulle välja. Fast den frågan var inte så svår att besvara. Jag hittade nämligen en skiva som hade bra versioner av WizOz-låtarna (förkortn-win!). De flesta av låtarna var rätt korta och så fanns det en som innehöll åtta av de andra låtarna från skivan. Självklart väljer jag den låten, kallad Munchkin Land Sequence.
Låten kommer, kanske inte helt oväntat, från sekvensen i Munchkin Land, som också råkar vara den bästa sekvensen i hela filmen. Hela låten handlar om när huvudpersonen kommer till Oz genom att hennes hus landar på "the wicked witch of the east". Hon dör givetvis och detta tycker de så kallade munchkins är jättekul, så det måste ju firas! Vissa delar av låten, typ när de bekräftar att häxan inte bara är "merely dead" men faktiskt "most sincerely dead" är så sjukt morbida att de inte borde passa in i en film som riktar sig till barn, vilket gör det hela så sjukt mycket bättre. Som kuriosa kan nämnas att japp, wicked witch of the west finns också och japp, det är mycket roligare att säga.
Låten som "The Lollipop Guild" sjunger är också med i denna låt och jag vill bara säga att Lollipop Guild måste vara det coolaste namnet på en guild. Någonsin. Tjejernas motsvarighet, Lullaby League, som faktiskt använder sig bättre av alliteration, är inte i närheten av lika coolt.
Om ni inte får nog av WizOz från den här låten kan jag rekommendera hela skivan, men främst We're off to see the wizard, Ding Dong the Witch is Dead, If I Only Had a Heart" (dedikerad till dig, Tonk) samt "If I Only Had a Brain" (dedikerad till dig EgiBear (Min flygande vän)). Innan ni frågar så japp, jag är lejonet, som inte hade något mod... Follow the Yellow Brick Road är också hyfsat nice...
Artisten vet jag faktiskt inte ett skit om. Jag tror inte det är originalmusik från filmen och på Spotify står The Hit Nation som artist, men... Länk?
Grattis filmen The Wizard of Oz, du har gjort Veckans Låt! Typ...
(Längst till vänster har vi EgiBear utan hjärna, näst längst till vänster har vi Tonk utan hjärta och längst till höger har vi Spetsen utan mod. Men vem fan är bruden?)
Den här veckan hade jag i princip tre valmöjligheter när jag skulle välja Veckans Låt.
En valmöjlighet var att ta en klassisk låt (något med ABBA). Den möjligheten dök upp idag, när jag satt och gjorde slavgöra (jag klagar inte, jag får betalt) tillsammans med min kära syster. Hon satte i några skivor, bland annat ABBA och det fick mig att åter inse att de nog är Sveriges genom tiderna bästa band. Men den möjligheten sket jag i.
En annan valmöjlighet var att ta något hårt (förmodligen typ System Of A Down). De gånger då jag inte lyssnat på podcasts den här veckan har jag nämligen lyssnat på en av de playlists som min fina iPhone har skapat med dess så kallade "Genius". Genius har skapat "Alternative Pop/Rock Mix", "Hip-hop/Rap Mix", "Punk Mix" samt "Alt Metal Mix" med hjälp av min musik och det är den sistnämnda jag lyssnat mest på veckan som varit. Den består i princip av System Of A Down och Guitar Hero 2-musik, men lite till också. Men den möjligheten sket jag också i.
Min tredje möjlighet, som jag också valde, var att ta något mjukt. Något gulligt, något mysigt. För ganska exakt en vecka sedan såg jag nämligen filmen The Wizard of Oz. En enormt värd film, som innehåller en jäkla massa trevlig musik. Jag valde att ta någon låt från den filmen, dels för att göra reklam för filmen och dels för att jag faktiskt lyssnat rätt mycket på den musiken veckan som varit. Frågan var bara vilken låt jag skulle välja. Fast den frågan var inte så svår att besvara. Jag hittade nämligen en skiva som hade bra versioner av WizOz-låtarna (förkortn-win!). De flesta av låtarna var rätt korta och så fanns det en som innehöll åtta av de andra låtarna från skivan. Självklart väljer jag den låten, kallad Munchkin Land Sequence.
Låten kommer, kanske inte helt oväntat, från sekvensen i Munchkin Land, som också råkar vara den bästa sekvensen i hela filmen. Hela låten handlar om när huvudpersonen kommer till Oz genom att hennes hus landar på "the wicked witch of the east". Hon dör givetvis och detta tycker de så kallade munchkins är jättekul, så det måste ju firas! Vissa delar av låten, typ när de bekräftar att häxan inte bara är "merely dead" men faktiskt "most sincerely dead" är så sjukt morbida att de inte borde passa in i en film som riktar sig till barn, vilket gör det hela så sjukt mycket bättre. Som kuriosa kan nämnas att japp, wicked witch of the west finns också och japp, det är mycket roligare att säga.
Låten som "The Lollipop Guild" sjunger är också med i denna låt och jag vill bara säga att Lollipop Guild måste vara det coolaste namnet på en guild. Någonsin. Tjejernas motsvarighet, Lullaby League, som faktiskt använder sig bättre av alliteration, är inte i närheten av lika coolt.
Om ni inte får nog av WizOz från den här låten kan jag rekommendera hela skivan, men främst We're off to see the wizard, Ding Dong the Witch is Dead, If I Only Had a Heart" (dedikerad till dig, Tonk) samt "If I Only Had a Brain" (dedikerad till dig EgiBear (Min flygande vän)). Innan ni frågar så japp, jag är lejonet, som inte hade något mod... Follow the Yellow Brick Road är också hyfsat nice...
Artisten vet jag faktiskt inte ett skit om. Jag tror inte det är originalmusik från filmen och på Spotify står The Hit Nation som artist, men... Länk?
Grattis filmen The Wizard of Oz, du har gjort Veckans Låt! Typ...
(Längst till vänster har vi EgiBear utan hjärna, näst längst till vänster har vi Tonk utan hjärta och längst till höger har vi Spetsen utan mod. Men vem fan är bruden?)
