Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.

Veckans Låt är Titanic (Andraklasspassagerarens Sista Sång) av Mikael Wiehe (och Kabaréorkestern). Japp, jag är lika förvånad som ni borde vara. Vafan liksom!

Jag visste egentligen ingenting om Mikael Wiehe förrän jag hörde den här låten. Och när jag hörde låten så kunde jag gissa mig till att det var en sån där gammal svensk gubbe som släpper hur många låtar som helst och som alla gamlingar gillar. Sådana gamla gubbar brukar jag avsky, men den här låten avskyr jag inte (uppenbarligen).

Eftersom jag (nästan) alltid gör lite research om artisten och låten och så på engelska Wikipedia innan jag skriver om Veckans Låt så vet jag numera att Mikael Wiehe tydligen var med i Hoola Bandoola Band back in the days. Om dem vet jag ingenting förutom att de har ett kul namn. De (och Wiehe) var tydligen viktiga för proggrörelsen också. Inte för att det är så intressant, för det här ska väl trots allt handla om en låt?

(För säkerhets skull kontrollerade jag det på Tonkows blogg, eftersom han också håller på med det här. Tyvärr är han tydligen sämst, så jag kunde inte hitta något aktuellt inlägg. Därför är jag fortfarande osäker, men utgår från att det handlar om en låt. Å andra sidan var det ett väldigt dåligt ställe att söka information om Veckans Låt, eftersom Tonkow är sämst på det.)

Titanic var som alla borde veta ett skepp som skönk, trots att det skulle vara ett osänkbart skepp. Om jag säger att Veckans Låt har med Titanic att göra är nog första tanken hos många att det är My Heart Will Go On (Céline Dion) som gäller eftersom det är den mest kända låten från filmen som nog gjort Titanic känd för många. Det är inget fel med det, både filmen och låten håller väldigt hög klass. Låten är dock en ren kärlekslåt som egentligen inte alls har särskilt mycket med Titanic att göra och är, trots att den är bra, något som aldrig kommer dyka upp som Veckans Låt här. Man ska väl aldrig säga aldrig antar jag, med tanke på att Wiehe kom hit, men jag tror nog ändå att jag kan säga aldrig. Nu har ju låten faktiskt ändå nämnts i Veckans Låt-sammanhang, den får nog nöja sig med det. Om ni vill kan ni ju leta rätt på den själva. Om inte så kommer ni höra den när ni ser filmen, för den ska man se.

Men nu är det nog snackat om kanadensare, det är ju faktiskt svenskar som gäller! Den här låten är en sorglig historia, vilket man kanske kan gissa sig till eftersom Titanic i sig är en sorglig historia. Även om handlingen i den här låten och filmen är ganska olika så får den mig att vilja se filmen igen, eftersom den har den stämning som man bara kan hoppas att filmen har. Nu var det länge sedan jag såg filmen och jag tror nog att jag skulle bli besviken om jag såg den baserat på den här låten, men jag minns ju att den var bra. Låten är lite mer melankolisk och down-to-earth än filmen. Filmen har jag för mig var rätt så over-the-top. Hon rika tjejen och han fattiga killen blir sådär megakära som man bara kan bli på film. Sedan dog han och så dog hon typ en jäkla massa år senare och träffade honom igen i något slags dödsrike-grejs. Och så gråter alla. SPOILER-VARNING! Oj, man ska säga det innan man spoilar något va? Den här låten handlar, för mig i alla fall, mer om en man och hans hustru som har varit tillsammans länge och som älskar varandra på ett sånt där riktigt sätt som man gör i verkligheten. De är inte särskilt rika och lever inte ett särskilt glamouröst liv, men de har lyckats komma ombord på Titanic på något sätt och är oerhört imponerade av allt. När de inser att skeppet håller på att sjunka accepterar de sitt öde och ställer sig pliktskylidgt i kön. När livbåten inte gick att få i sjön så gick de bara iväg till baren och fick ett gratis glas champagne, vilket de tyckte var oerhört häftigt. En del hoppade desperat ner från skeppet, men de stod kvar och spenderade sista tiden tillsammans med sitt livs kärlek. De hade levt ett bra liv och de ångrade nog aldrig att de åkte med båten.

Jag tror att Mikael Wiehes lite gammalsvenska röst bidrar starkt till den "bondekärlek"-känsla som jag känner från låten. Jag tycker faktiskt att den här låten är en mycket finare kärleksskildring än filmen om Titanic, som många klassar som den bästa kärleksfilmen någonsin. Många kanske tycker att den här låten är sorglig, men jag tycker faktiskt den är rätt lycklig. Och vacker. Den är vacker. Och det vet de som känner mig att vacker är ett epitet som inte är lätt att få från mig.

Bara därför så avslutar jag det här inlägget med en länk av min sammanfattning av låten. Vacker.

Grattis Mikael Wiehe, du har gjort Veckans Låt!
Ja, faktiskt.