Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig men har tyvärr ingen invite. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här. Vill du enbart lyssna på de låtar som var Veckans Låt 2009 finns den listan här.

Min flygande vän har redan gjort det. Nu är det dags för mig att göra det. Skriva om Veckans Låt vecka 7 2010.

Som ni förmodligen vet var jag borta och kunde inte skriva om låten rätt vecka. Därför gav jag det i uppdrag till Min flygande vän, som dock inte heller kunde skriva på rätt vecka eftersom han inte fick reda på vilken låt han skulle skriva om. Men han var i alla fall nästan i tid och jämför vi med Tonken var han ju jätteduktig. Men å andra sidan är det ju en förolämpning att jämföras med Tonken.

Hursomhelst.

Min flygande vän beskrev Paint It Black som en deppig låt som enligt hans källor också var tänkt som en deppig låt. Av någon anledning tycker han inte att musiken passar till den deppiga texten. Han gillar tydligen låten för musiken också egentligen, men när man lyssnar på den deppiga texten blir den så mycket bättre. För det är ju så kul att deppa. Depp, depp, depp.

Nu vet jag inte vad han har för källor, men min felfria källa (engelska Wikipedia) påstår att låten faktiskt började med musiken, när Bill Wyman (basist) spelade orgel som någon slags parodi på deras gamla co-manager som tydligen spelat orgel. Då ackompanjerade Charlie Watts (trummis) honom på trummor och det var tydligen den trumningen (helt klart ett ord) som är grunden till låten. Men Min flygande vän har åtminstone lite rätt. Texten är skriven av Mick Jagger (sångare) eller Sir Mick Jagger som han egentligen ska kallas, eftersom han blev adlad av någon drottning någon gång. Vilket är fett coolt. Hur som helst, texten sägs tydligen handla om en man som sörjer sin döda flickvän. Vilket ju är rätt deppigt.

Jag skulle personligen inte säga att låten är deppig dock, den är mest cool. Visst är texten långt ifrån glad men den är inte "livet suger, skär dig i handleden"-deppig heller. Det här är någon som faktiskt hanterar det dåliga med lite styrka, vilket gör den mer tuff än deppig.

Hur. Som. Helst.

Anledningen till att jag valde den här låten var faktiskt att några av mina klasskamrater spelade den på avslutningen för något/några år sedan. Det gör det ju inte till den här veckans låt (eller ja, förra) men det gör det däremot att de körde en repris av den i måndags (eller ja... 15 februari). De gjorde det visserligen ganska dåligt eftersom det var ett bra tag sedan de tränade in den, men deras uppträdande kunde inte dölja det faktum att låten är bra. Så därför började jag lyssna på den den här veckan (eller ja...).

Anledningen till att jag gillar den är som jag nästan redan sagt att den är tuff. Det är väl typ det.

Anledningen till att jag kör en Stones-låt trots att jag en tidigare vecka påstod att Guns N Roses är sjukt mycket grymmare är väl att just den här låten var bra. Typ. Typ. Typ. Och RS var faktiskt mycket mer coola förut, innan de blev ett gäng gamla gubbar. De är fortfarande coola, men de passerade sitt bäst före-datum för länge sedan. Någon bandmedlem skulle ha dött, a la John Lennon, så hade de varit mycket större än de känns just nu. Faktum är att de ofta jämförs med Beatles eftersom båda är brittiska band som var aktiva ungefär samtidigt. Och Beatles finns inte på Spotify :(

För alla som tycker att låten ska kallas Paint It, Black för att det stod så på originalsingeln: FUCK YOU! Stones ville aldrig att den skulle heta så.
Till alla andra: Länk. Klicka och lyssna.


Grattis The Rolling Stones, ni har gjort Veckans Låt!