Tänkte prova något nytt nu. Eller jag vet inte vad som är nytt egentligen, men det kändes nytt. På något sätt. :S. ... . .?

Idag gick jag till ICA. Och tillbaka.

Jag gick dit för att handla bacon och flingor. Jag gick tillbaka för att lämna grejerna hemma. Och så skulle förstås jag stanna hemma, för att spela lite ODST och laga mat med hjälp av den bacon som jag precis köpt.

Jag bor hyfsat nära en ICA, det tar förmodligen fem till tio minuter att gå dit. Det går däremot ännu snabbare att cykla dit. Det gjorde jag inte, för jag kände för att gå. Jag hade gott om tid och hade inget annat vettigt för mig, så därför gick jag istället.

När jag gick till och från ICA lyssnade jag på musik från min fina iPhone. Varför gjorde jag det? För att annars hade det varit heelt värdelöst att gå. Jag lyssnade, som jag alltid gör, på en spellista som jag valt att kalla A-list. Den startade som en enormt homogen spellista, men har utvecklats till att bli lite mer varierad. Men musiken är inte det som spelar roll, det är effekten. Den gör att jag hamnar i min egen värld. Jag ser människor runt omkring mig, men de hör inte det jag hör och jag kan bara lite svagt höra det de hör. Synen påverkas ju egentligen inte, men psykologiskt sett är jag i en annan värld, där jag betraktar den värld alla normala människor är i.

Det finns flera längdmässigt likvärdiga vägar att gå om man vill ta sig från mitt hem till ICA. En av dem går via den skola där jag gick i lågstadiet. Jag går inte i lågstadiet där längre, men det gör andra. Faktum är att det till och med går folk i mellanstadiet där. Vilket jag som av en händelse också gjorde en gång i tiden. Men inte nu längre. Den vägen, den som går via den där skolan, är den jag valde att gå. När jag är i min egen värld tycker jag det är intressant att betrakta folk från den andra världen och barn är extra roliga att betrakta. Anledningen till det ligger någonstans mellan den acceptabla anledningen att barn är söta och den läskiga anledningen att de är försvarslösa och går att utnyttja om man bara skulle vilja. Jag vet inte åt vilket håll jag ligger mest, men man kan ju alltid hoppas på det förstnämnda.

När man går förbi denna skola som man spenderade sin tid på som barn och ser barn som går genom mer eller mindre samma upplevelse som jag gjorde en gång i tiden är det ju ganska enkelt att tänka tillbaka på den tiden i mitt liv. Jag gillar enkla saker, så det gjorde jag. Då tänker man tillbaka på en tid då det egentligen inte fanns några riktiga problem. Visst, vissa grejer blev man väldigt upprörd eller ledsen över, men det fixade sig snabbt. I skolan fick man leka. Och lära sig saker. Men mest leka. Det fanns ingen prestationsångest, inga prov, inga betygsavgörande inlämningsuppgifter. Det fanns inte ens betyg! Det var en trevlig tid det, om man bara kunde komma tillbaka dit! Men det kan man ju förstås inte. Men alla barn såg så glada ut. De har ingen aning om vad som väntar dem.

Men jag kunde ju inte bar gå runt och fundera på sådant. Eller det kunde jag ju förstås, men jag hade ju ett mål. Jag skulle köpa bacon. Och flingor. Så jag gick vidare och efter ett tag är skolgården inte där längre och människorna man ser är inte barn längre. Men det gör inget, det är roligt att betrakta vuxna också. Om man möter någon som man inte känner längs en smal väg kollar man på personen för att göra en snabb analys av vem det är. Kanske känner man personen, kanske bör man akta sig för personen, kanske är personen ditt livs kärlek, som bara råkar gå där på samma gata som dig. I de flesta fall är personen inte så intressant så man går bara vidare, utan att kolla på personen igen. Absolut ingen ögonkontakt! Det är en regel som de flesta följer, men inte jag när jag är i min värld. Det är sjukt roligt att verkligen titta, nästan stirra, på människor som man råkar möta. Det är utmanande och de flesta reagerar bara med att titta bort. Varje människa har sin historia och kollar du dem i ögonen får du en något större förståelse för dem. Men framför allt är det sannolikt att du gör ett skrämmande intryck på dem.

Hursomhelst, jag anlände till ICA. För det var ju mitt mål. Jag skulle köpa bacon ju. Och flingor. När man går in på en affär måste man ta ur ena hörluren ur örat, ifall någon dryg butiksanställd skulle få för sig att prata med dig. Det var läskigt att återgå till den allmänna världen igen, men jag tog det jag skulle ha (2 poäng till den som kommenterar först med vad det var), betalade och gick därifrån, in i min egen värld igen och på väg hemåt. Själva betalandet hade kunnat vara intressant, då kassapersonal brukar vara allmänt trevliga och kännas som att de tror att vi är kompisar, men hon som satt i kassan nu var inte sådan.

Hemvägen är, som hemvägar ofta brukar vara, ditvägen. Fast omvänd. Jag fortsatte betrakta människor. Och de fortsatte kolla bort när jag glodde på dem. Jag såg föräldrar. De var lyckliga, för de var med sina barn. De älskade sina barn. Och barnen älskade sina föräldrar. Synd bara att barnen kommer bli äldre. Något barn tittade inte bort när jag glodde på honom, men det är det som är så härligt med barn, för de känner sig inte hotade, de bara kollar på någon som är äldre än dem. Är man lite mer kaxig gör man som någon gubbe gjorde, som nickade till mig för att visa att han såg att jag såg på honom och hälsa på något trevligt sätt. Sjukt läskigt, här går jag och är läskig och så svarar någon med att vara trevlig! Usch. Som tur var var jag hemma strax efteråt och lade in två paket bacon i kylskåpet för matlagning senare och ett i frysen för nedfrysning. Och flingorna ställde jag ovanpå kylskåpet.

Det var min tur till ICA och tillbaka. Det tog inte så lång tid, men tog långa tankebanor.