Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig, men har tyvärr inga invites för tillfället. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Just nu pågår även en tävling Närmast kärnan. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Hade det inte varit för Min flygande vän hade veckans Veckans låt varit uppe tidigare. Men nu var den inte det och allt är hans fel. Och jag har inte riktigt funderat särskilt mycket på låtval. Men en sak var säker, den här veckan skulle vi ta det lite lugnt. Tidigare veckor har varit alldeles för fartfyllda. Inte för att tracka ner på de låtar som varit Veckans Låt tidigare, men nu är det dags att ta det lite lugnt. Som tur är har jag en "Cool and easy"-playlist där jag lägger lugna låtar som man kan lyssna på när man bara inte pallar annat. Det var ett tag sedan jag rotade i den, så där hittade jag en del låtar jag glömt bort, vilket var lite sköj. Men den låt jag valde var inte en av dem, även om det inte varit någon vidare spamlåt heller. Veckans Låt är Too Far gone av Adiam Dymott, en tjej som faktiskt kommer från Uppsala. Vilket är awesome eftersom även jag kommer därifrån! OMFGBBQ!

Låten är med på Adiams första och hittills enda skiva "Adiam Dymott" (2009). (En skiva som för övrigt lyckats med bedriften att inte ha med en enda dålig låt, även om den bara innehåller 10 låtar och Today Was Just A Downer är märkligt kort. Dessutom är omslaget rätt snyggt) Men faktum är att låten är cover på en gammal låt från 1989 av Neil Young. Men hans version är givetvis inte ens i närheten av lika bra. Dels eftersom han är man och en kvinnlig röst passar mycket bättre, dels för att han inte är svensk, men kanske framför allt på sättet hon framför låten. Låten handlar om en ganska värdelös "dagen efter" och hon låter verkligen bedrövad. Neil Young den jäveln låter ju nästan glad och tar det inte alls lika lugnt. Inte alls lika seriös som Adiam är.

Eftersom jag har ungefär samma kriterier för veckans låt varje vecka blir det bara fånigt att skriva om det. Men trovärdighet är förmodligen den viktigaste faktorn i låtval. Om artisten låter trovärdig är det ett enormt plus och jag tycker Adiam är sjukt trovärdig i sin tolkning av denna låt. Sedan är det små detaljer som skiljer det bästa från det näst bästa. Och den här låten har de små detaljerna. För mig är den här låten en riktig "fan, jag pallar inte"-låt vilket råkar passa alldeles utmärkt just nu så därför kommer snart en länk. Stay put.

Inte här.

Men här.


Grattis Adiam, du har gjort veckans låt (även om du snodde den från Neil Young)

PS. Nej, jag tänker inte enbart köra tjejer, men kör på med kvinnliga artister tills Tonk ger kvinnorna en chans. Det finns inte direkt brist på bra kvinnliga artister, så....

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer varje vecka, på söndag. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig, men har tyvärr inga invites för tillfället. Det har däremot Tonkow, så fråga honom snällt. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten. Alla låtar som har varit veckans låt finns i en spellista, här.

Till skillnad från Tonkow, som gjorde en annan låt till Veckans Låt än den han gjorde till Veckans Låt, gör jag en låt till Veckans Låt och den låten är Veckans Låt...

Denna veckas låt blir Dancing The Whole Way Home av Miss Li. Den är, åtminstone enligt mig, ganska lik förra veckans låt. Trots att den här veckan inte alls har varit lik förra veckan. Så kan det gå antar jag.

Dancing The Whole Way Home är en hyllning till Peace & Love, en festival som är i Miss Li:s hemstad, Borlänge. Det är rätt uppenbart om man lyssnar på början av låten. Men för mig är det mer av en hyllning till oskyldig och spontan glädje som en följd av kärlek. Whoa, det där lät avancerat... En glad låt, som man inte kan vara sur när man lyssnar på.

Eftersom jag lyssnar överdrivet noggrannt på låtar jag gillar: Andra versen är bäst, speciellt "Please call, please be a part of my life" som hon sjunger med sådan där härligt svag röst. Hennes första "And I was dancing the whole way home" efter andra versen är också grymt och känns så ärligt. Det sämsta med låten är slutet, där refrängen körs alldeles för många gånger. En vers till hade varit bättre.

Typ. Som vanligt gäller det bara att lyssna själva för att se om ni håller med.

Grattis Miss Li, du har gjort veckans låt!

Veckans låt är en bloggserie där jag skriver om en låt som jag råkar gilla just för tillfället. Den kommer inte varje vecka, men max en gång på en vecka. Alla låtar kommer länkas till via Spotify, som är typ världens bästa musiktjänst. Har du inte Spotify skulle jag gärna ge det till dig, men har tyvärr inga invites så surfa runt på nätet lite så borde du kunna hitta en. Vägrar du Spotify får du väl söka själv på typ Youtube eller nåt om du vill höra låten.

Första veckans låt blir Not Fair av Lily Allen. Låten handlar om en kille som är allmänt trevlig och respektfull. Han säger alltid massa trevliga grejer och bryr sig verkligen om henne. Men han finns inte där för henne, inte på riktigt, inte när hon verkligen behöver honom. Men eftersom han är så trevlig är hon osäker på om hon kanske överreagerar eller inte. Enligt mig överreagerar hon inte, dumpa honom bara! Man kan inte bara gå runt och låtsas vara trevlig om man inte visar det genom handlingar.

Eller så handlar den inte alls om det, lyssna själva för att se vad ni tycker.

Grattis Lily, du har gjort veckans låt!