Nu börjar den, min månad. December.

"Men vafan!" tänker ni kanske nu "December är väl inte din månad!"

Nej, okej då. Men jag gillar faktiskt december och har sett fram emot månaden ett bra tag nu så jag får väl i alla fall vara glad?

"Nej," kanske ni tänker "jävla horunge!"

Det var värst vad otrevliga vi var nu då? men jag tänker faktiskt vara glad ändå. Ha!

Varför är jag så glad då? Vad är så häftigt med december? Ja, som ni kanske redan vet fyller jag ju 18 tredje december, så det är jag fett taggad att göra. Dessutom är det SACO-mässan samma dag, vilken jag också är fett taggad på. Men det bästa med december är trots allt inte min födelsedag, det är julen.

Julen är, tvärtemot vad många tror, inte 24 december. 24 december är julafton, vilket ju måste räknas som julens höjdpunkt, men julen varar ungefär 1-25 december (+/- några dagar). Detta på grund av dels den allmänna julstämningen som ger mer chill skola än någon annan tid på året, men kanske framför allt julkalendern. Vilken visserligen är en del av julstämningen, men mitt resonemang är ändå fullständigt logiskt. Julkalendern på SVT. Sjukt najs och visserligen gjord för barn, men det är det som är så trevligt med julen, då får man vara barnslig. Tyvärr vet jag att det finns många i min ålder som inte följer julkalendern eftersom de har vuxit upp eller något. Växa upp, vad är det för påhitt? Nej, usch! Men även om man inte följer julkalendern på SVT kanske man följer någon annan julkalender, till exempel den som det står om i inlägget efter det här inlägget. Den rekommenderar jag verkligen! Men kom igen, följ SVT:s också, sluta vara så extremt vuxna av er!

Ytterligare en sköj grej i december är ju nyår och så...

December - årets mysigaste månad

Ni har alla hört dem. Din mamma-skämten. De finns i många varianter, men huvudidén är att om man förnedrar någons mamma blir den personen jätteförnedrad. Man har ju starka band till sin mamma och blablabla. Rent generellt går de endera ut på att din mamma är av modell större eller att hon går att utnyttja för sexuella tjänster.

Men nu får det fanimej räcka! Nu är det dags för MIN mamma-skämten att komma in i samhället. Nu tänker ni säkert att jag är så oorginell att jag bara bytt ut ordet "din" mot "min". Nejnej, det här har ingenting med de att göra, förutom att de handlar om mammor. Möjligtvis att de håller samma låga kvalitet också...

I alla fall, min mamma-skämten är motargument. Om någon försvarar något som du ogillar kan du berätta för denna person att din mamma faktiskt dog av just den saken. Sjuukt makabert, speciellt i de fall då det faktiskt skulle kunna vara sant, men det är det som gör det så roligt. Om du säger att din mamma dött så reagerar folk instinktivt med att tycka synd om en bara för att sekunden senare komma på att man skämtade. Sjukt kul att kolla på folks reaktioner! Fan, jag är rätt ond asså...

Jaja, för att förlänga detta inlägg kommer ett exempel på ett min mamma-skämt. Jag har inte dragit exakt det här, men ett extremt liknande (minns inte maträtten).

Jag: Nej, inte stekt ris med bränd potatis. Fett äckligt!*
Någon annan: Nej, det är rätt gott ju. Vad har du emot det?
Jag: Du, min mamma dog faktiskt av det.

That's it, roligare än så blir det inte.

7...

* Ja, det där var en referens till Typiskt Simon (med mig i huvudrollen), så inga poäng för att du vet det. Däremot kan du få filmen om du frågar snällt.

Rubriken (1,23 poäng till den som först översätter den i kommentarerna för alla korkade människor som inte kan engelska) kan syfta på många saker. Till exempel säger en del att TV-spel är slöseri med tid. Vilket väl stämmer, men de är kul så FU (vad betyder den förkortningen? Först att kommentera med förlängningen får 2,34 poäng (3,45 poäng till översättningen av förlängningen)).

Bloggar är ju definitivt slöseri med tid. Vilket är precis varför jag skaffat den här bloggen, jag har för mycket fritid som ju måste utnyttjar på något sätt. På senaste tiden har jag däremot haft fullt upp med skolan (klicka inte på länken, den leder till sanningen. Som är beroendeframkallande) så det har inte funnits så mycket tid att döda.

Men den här gången syftar jag på idag. Idag var helt värdelös. Seriöst, sämst. Typ som jag. Vi skulle ha muntliga delen av nationella provet i SvB (en förkortning, 4,56 poäng) idag. Det var första lektionen så då var man ju först nervös på morgonen innan. Sedan var man såklart nervös när man lyssnade på andras tal. Sedan tog lektionen slut och vi skulle ha MaD (5,67), lunch och sedan fortsätta. Så då fick man vara nervös på MaD, vilket ledde till att man inte fick något gjort, nervös på lunchen, vilket i och för sig inte gjorde så mycket, och sedan hålla sitt jävla tal. Fast inte först förstås, så man fick sitta och vara nervös ett tag till. Sedan fick man inte göra det överhuvudtaget och kommer få köra nästa vecka istället. VAFAN! Jag som hade förberett mig som fan och varit nervös som fan, till ingen nytta. Stackars mig.

9, och lika många poäng till alla som berättar för mig vad jag menar med det.

Yes, nu har jag fått de två invites som Min hånglande vän gav till Min flygande vän som tävlade ut dem och som jag vann. De ska nu nå sin slutgiltiga mottagare, genom en tävling på MIN blogg. Ni hade förstås kunnat vinna dem i Min flygande väns tävling, men nu är det ju för sent för det.

Så, vad gör man för att få dem? Vad är Spotify? Var är mamma?

Ja, eftersom det är två invites blir det även två tävlingar.

"Den första" baseras på det universella poängsystemet som kommer användas på alla tävlingar på den här bloggen. Den som har flest poäng när Min flygande vän blir min vän igen vinner en invite (2,73 poäng till den som först kommenterar detta inlägg med rätt datum). Vill denna person inte ha en invite så får den personen en poäng och jag frågar den som har näst mest poäng, och så vidare tills någon vill ha en invite. Den personen får ett minuspoäng, men å andra sidan får den personen även en invite. Det finns gott om möjligheter att få poäng, eftersom ännu inga delats ut, förutom tre poäng som delats ut till en person för att hon gav mig en ledtråd som var epic. Det hade ingenting med bloggen att göra, men är man riktigt epic privat kan man alltså få poäng så också. Är du inte epic finns flera poäng att plocka ändå, läs bara tidigare inlägg. Och så finns det såklart poäng med hemliga kriterier. Kommentera och hoppas på det bästa.

"Den andra" tävlingen går helt enkelt ut på att säga åt mig att man vill ha en invite. Sedan väljer jag ut en person som får en, väldigt inte slumpmässigt. Den som vinner sin invite på detta sätt FÅR en poäng, så satsar man på poäng inför framtida tävlingar är detta hur man ska vinna sin invite. Den här tävlingen tar slut när Min hånglande vän blir min vän igen (2,74 poäng till den som först kommenterar detta inlägg med rätt datum). Att säga till mig att man vill ha en invite får man göra hur fan man vill, men enklast är nog att endera kommentera detta inlägg, maila mig eller schnacka på emeshen (1 poäng till alla som förstår vad jag menar (zpitzen[at]hotmail.com)).

Skulle det vara dåligt med deltagare behåller jag åtminstone ena inviten till en person som bara frågar mig. Och då är det first come, first served. Nu är det epic come, epic served. Min flygande respektive hånglande vän kan inte vinna den här tävlingen, men de kan såklart sno poäng från andra. Att fuska eller utnyttja brister reglerna är givetvis okej, om man gör det snyggt. 

Spotify är en musiktjänst som många brukar jämföra med iTunes. De är korkade. iTunes suger, Spotify äger. Tänk dig att du har ett musikbibliotek som du spelar upp musik från. Ganska okomplicerat, eller hur? Tänk dig nu att det här inte är ditt musikbibliotek, men Spotifys, och att Spotifys musikbibliotek innehåller miljoners låtar och att alla större artister (inte en del megastora bögar, typ Beatles. Däremot finns Elvis) finns. Släng in en underbar sökfunktion, möjligheten att kunna lyssna på min Veckans Låt-playlist (eller länka till en egen) och lite stoff av epic awesomeness så har du Spotify. Enda nackdelen är att det spelas upp korta reklammeddelanden ibland som inte stör alls. Men då finns en premiumvariant som kostar 99:-/månad där man blir av med reklamen och bland annat får tillgång till mobilversionen. Kör man Premium behöver man ingen invite, så detta är alltså gratisversionen. Men den är epic. Om du inte har Spotify vill du ha Spotify (det är ett faktum) och då ska du delta i den här tävlingen, sannolikheten att du vinner är sjuukt stor. Läs mer om spotify på www.spotify.com

Förlåt, jag har kidnappat din mamma. Hon såg ut som en spotifyinvite, och såna är eftertraktade. Men du kan få tillbaka henne, hon sög (...).

Nu är Best of Tonkow återigen uppe på Youtube. 3 december, var är du!?


Jag tycker iofs att det här är Best of Tonkow, menmen...

Det här inlägget publicerades ursprungligen som ett gästbloggsinlägg på Tonkows blogg, men eftersom läsare av min blogg inte ska behöva missa något publicerar jag det även här. Den här versionen är något utökad, för att läsare av båda bloggarna fortfarande ska kunna få ut något av att läsa det här inlägget. Det jag svamlar om i början är en referens till mockumentären av Min flygande vän, där Tonkow har huvudrollen.

Vår käre vän Tony Lek är tydligen inte vår käre vän Tony Lek längre, nu är han vår käre vän Jimmy Eklund och han är med i föreningen "Aktivt Motstånd mot Sveriges Politik mot Zombies" som logiskt nog förkortas AMSPTZ. Fråga inte, det var Min flygande vän (här kanske mer känd som 16th Bird) som kom på det och honom kan man inte lita på. Oavsett hur logisk förkortningen är så tar de upp ett viktigt ämne, vad ska vi göra när zombies attackerar? It's bound to happen someday... Det är ytterst viktigt att var och en har sin egen zombieplan, för när de kommer. Nu kanske det är lite svårt att komma på en sådan och eftersom Tonk inte är att lita på tänkte jag göra hans läsare och nu även mina egna läsare en tjänst och berätta om min plan. Varsågod att kopiera delar av eller hela planen när invasionen påbörjas.

För att kunna bekämpa zombies är det bra att veta hur de bäst bekämpas. Därför är information om de zombies som hotar för tillfället ytterst viktigt. Vi kommer givetvis inte ha tillgång till all fakta direkt när invasionen sker och vi kommer därför behöva improvisera lite i början för att överleva.

Det kanske viktigaste att veta är att en zombie är alltid en fiende. Nuförtiden har vissa vampyrer lyckats bli snälla, men tro inte att det innebär att även zombies är snälla. En zombie var en gång i tiden en människa, kanske till och med en trevlig människa. Kanske skulle du till och med vilja ligga med honom. Kanske var han The Tonk. Men. Nu är han en zombie och det innebär att han är en fiende. Luras inte av hur söt han är, döda honom när du får chansen. Detta gäller alla zombies som kommer i din väg, döda dem.

När du har förstått grundidén med att döda dem kommer du inse att du inte kommer klara av den här jäkla skiten själv. Leta reda på överlevare och håll ihop med dessa överlevare. Det räcker med en fyra-fem överlevare för att klara sig, så gå inte runt och leta efter varenda jäkla överlevare som finns. Var inte alltför selektiv i valet av gruppmedlemmar. Det kommer vara lagom svårt att hitta överlevare ändå. Försök inte leta reda på någon kompis eller flickvän eller pojkvän eller förälder eller katt eller något. Utgå från att de är döda (och därmed zombies och därmed fiender). 

Det kommer finnas zombies överallt och du kommer inte vilja gå runt i områden där du inte har en detaljerad försvarsplan. Försök håll ditt överlevarlag relativt stillastående, på en väl försvarbar plats. Sådana platser finns lite överallt, och beroende på vad zombiesarna kan göra (återigen, information är viktigt) så kan du hitta mer eller mindre säkra ställen. Zombies har aldrig någon särskilt avancerad intelligens, så sannolikheten att de kommer klara av att flytta på stegar eller ta hissar eller liknande är ganska liten. Att befinna sig högt upp är alltså oftast en fördel, även för att du då vet att alla zombies kommer nerifrån och du kan därför döda dem lättare. Kom ihåg att zombies ofta klarar av att gå i trappor, så en ihoppfällbar stege eller liknande är att föredra. Vissa zombies är dock alldeles för bra på att hoppa. Var ni ska vara beror alltså på de zombies som attackerar, men grundregeln är högt upp. Ett annat tips är skyddsrum som faktiskt inte bara fungerar mot atombomber, utan även mot zombies.

Nu har du alltså hittat ett antal överlevare och en försvarbar plats som zombiesarna kommer ha problem att ta sig till. Nu stöter du på två problem. Vapen och mat. Ni kommer behöva både och och förmodligen har ni lyckats leta reda på några slags vapen på vägen, men mer vapen skadar aldrig. Även om ni har lite mat ursprungligen kommer ni behöva mer, eftersom ni kommer vara i princip stationära. Här gäller risk vs reward och risken är förmodligen oftast för stor att gå ut och leta vapen, du får helt enkelt nöja dig med det du har. Mat är däremot ett rejält problem. Här gäller det att vara kreativa. Plundra affärer är fullständigt accepterat och ta då med så mycket som möjligt. Skulle du stöta på några coola vapen på din plundring så ska du givetvis ta dem, men att gå ut enbart för att hämta vapen är oftast onödigt. Det är en enorm fördel med bil för transporter, så skaffa en sådan. Som med allt annat är det okej att bara ta en bil som står på gatan. Ägaren är förmodligen ändå en sådan där ohyfsad människa som vill äta din hjärna.

När du lyckats med dessa steg kan du överleva ett bra tag, men du vill ju givetvis leva ett vettigt liv också, inte bara överleva. Här är regel nummer ett att om regeringen säger att de har en lösning på gång så ljuger de. Har du tur kommer zombies till slut svälta och enbart ni överlevare kommer vara kvar. Men testa inte detta genom att kedja fast en zombie någonstans och se när han svälter. Zombies ska inte försöka låsas fast, de ska dödas. En vacker dag kommer ni upptäcka att alla zombies har dött ändå. Gör de inte det så... Synd för er.

Grundstegen är alltså:

1. Hitta överlevare
2. Hitta försvarbart ställe
3. Organisera hämtning av mat och eventuellt vapen. Bil är nödvändigt!
4. Överlev och hoppas på att allt löser sig.
5. Försök samla information om de zombies som attackerar under alla föregående steg.

Ganska basic, men här följer ytterligare lite tips som kan hjälpa dig på vägen.

• Zombies är ofta känsliga mot skott i huvudet.
• Zombies är ofta känsliga mot eld.
• Det finns sällan botemedel.
• Zombies smittar oftast med hjälp av bett, så blir din kompis biten döda honom så fort som möjligt.
• Ibland finns botemedel, men försök aldrig hämta botemedel till en infekterad. Plocka däremot upp allt botemedel du hittar och spara det till framtida situationer.
• Du kommer inte ha tid att sörja, så försök inte ens.
• Lita inte på någon som ser ut att vilja äta din hjärna. Lita inte på någon som inte kan prata ordentligt. Lita inte på någon som inte blir attackerad av zombies. Lita definitivt inte på regeringen. Lita på galna människor som ser det som ett nöje att såga, skjuta, bomba och pissa på zombies.

Alla dessa tips är visserligen relativt grundläggande, men de borde kunna hjälpa er att överleva åtminstone ett tag. Vilket är annat än vad man kan säga om Tonkow i Tonkow vs Spetsen 2.0. Han kommer inte överleva en sekund!

Till epic date of epic awesomeness.
Är du epic, eller awesome, är du bjuden.

För alla Xbox 360-människor så kanske ni minns att det kom ett XBLA-spel som hette N+. n00b-spelare världen över kallade det svårt, men jag klarade det såklart rätt snabbt. Vad kanske färre vet är att det spelet är uppföljaren till ett flash-spel kallat N. Och det spelet, det är hardc0re på riktigt. Sjukt svårt. 500 banor. Och idag klarade jag det.

Japp, sista banan, sista episoden avklarad. Och alla innan dess också. Japp, jag är awesome. Speciellt eftersom jag hade en tävling mot en annan kille i klassen, som jag alltså vann genom att klara ut skiten. Detta är faktiskt min största spelbedrift någonsin, i andra spel har jag inte lyckats med något att skryta över. Klara Halo 3 på Legendary liksom? Det skulle till och med Tonkow klara.

Nu ska vi se här på mina senaste tävlingar... Tonkow vs Spetsen 2007 - jag vann. Ursprungliga Coca Cola-utmaningen - jag vann. N - jag vann. Är du rädd Tonkow? Det bör du vara. Jag ska krossa dig i Coke-kampen (vidareutveckling av Coca Cola-utmaningen och del av Tonkow vs Spetsen 2.0. Fast du har såklart inte accepterat den än)!

Någon som känner för att testa om ni är lika coola som jag är, spelet finns att ladda ner här. Gratis. Lagligt. Det ni! Det kanske får er att inse vilken bedrift jag faktiskt lyckats med.

Jippi! *stolt*

Idag har varit jäkligt upp-och-ner.

Det hela började med att jag lekte runt lite i Halo Waypoint och bland annat såg första avsnittet av Halo Legends (anime-serie) som faktiskt var oväntat bra. Sedan körde jag Halo 3:ODST och lyckades leta rätt på den sista audio logen. Upp!

Efter det åt jag, men det spelar mindre roll. Efter det kom jag på att det typ är Fars dag imorgon och så, typ. Det måste vara den värsta "högtiden" någonsin. Liksom vafan!? Man förväntas köpa något till sin far en dag som inte har något med honom att göra överhuvudtaget. Mors dag vet man ju i alla fall vad man ska ge sin mor (It's a fucking joke, LOL and move on), så mors dag är snäppet bättre. Så jag tvingades alltså att dra ner på stan. Ner!

På stan gick en jäkla massa muf-are runt eftersom det tydligen är 316 dagar kvar till valet 2010 (som jag för övrigt får vara med och rösta i, eftersom jag är 18 då :D). De tyckte att vi skulle rösta på Moderaterna. Jaha, kul för dem. Jag råkade vilja gå åt samma håll som dem och hamna mitt i muf-nästet. Kändes lite skumt och eftersom jag inte tänkte hade jag helt plötsligt gått förbi Dressmann, dit jag skulle och köpa slips (stereotyper var bra, eller hur var det nu igen?). Så jag fick vända och köpa slips. Fortfarande nere...

Eftersom jag var nere på stan gick jag till Game och kollade om de hade Bioshock. För det har jag gjort varje gång jag varit på stan sedan typ, 2007, när det släpptes. Eller inte riktigt kanske men ända sedan det släpptes har jag velat ha det, eftersom jag spelade demot och det var awesome. Sedan dess har spelet bara blivit bättre och bättre i mitt huvud eftersom jag inte haft det. Det har utvecklats till någon slags utopi som är ouppnåelig. Endera har spelet inte funnits eller så har jag inte haft pengar med mig. Att köpa på Game kändes som ett måste eftersom jag hade presentkort där. Hursomhelst, idag hade de spelet. Dessutom var det billigare än det varit på Game förut när jag sett det där. Så jag köpte det! Upp!

När jag kommit hem spelade jag det och det är bra. För er som vill veta vad Min flygande vän skrev när han skaffat spelet så kommer en länk här. Det är faktiskt hans absolut bästa inlägg om man frågar mig. Vilket man gör, bara så ni vet. Läser ni hans innlägg kanske ni förstår er bättre på min rubrik också.

Japp, en. Inte två eller tre. Kanske fyra, men förmodligen en, eftersom det är en.

Tills SACO-mässan.
Tills Tonkow Media.
Tills Min flygande vän blir min vän.
Tills jag fyller 18.

Fett taggad, så taggad att jag skriver detta ganska värdelösa inlägg!

Eller ja, väldigt värdelösa inlägg. Ett halvt poäng till den första idiot som kommenterar det här inlägget med någon slags komplimang till detta inläggs värde.

Så, då var man färdig med ODST på Legendary, single player. Klarade det visserligen redan igår, men har liksom inte blivit av att skriva om det. Så nu kommer den utlovade listan:

Tayari Plaza - 28:18
Uplift Reserve - 36:19
Kizingo Blvd. - 35:45
Oni Alpha Site - 51:53
NMPD HQ - 36:24
Kikowani Station - 34:24
Data Hive - 56:09
Coastal Highway - 42:18
Mombasa Streets (totalt) - 1:13:39
Total tid: 6:35:09

Totalt antal kills: 1038
Totalt antal deaths: 107

ODST tog alltså ungefär hälften så lång tid som Halo 3 att klara på Legendary. För mig. Utan att speeda genom spelet. Ganska väntat och visar verkligen på hur mycket av en expansion som ODST verkligen är. Det går liksom inte att kalla det ett eget spel, för det är liksom inte det. Däremot är det ganska stort för att vara en expansion. Nästa steg blir att klara Halo: Combat Evolved och Halo 2 på Legendary, men där kan man inte lika lätt kolla hur lång tid det tar, så där skippar vi nog tidtagning. Och sedan Halo 3 samt ODST SPLASO (aka Mythic) och så klara Halo Wars på Legendary. Fast förmodligen kommer jag klara Halo: Reach på Legendary innan allt det där sker. Men när allt detta skett kan jag med stolthet använda denna bild:

Den symbol som använts för Legendary i alla Halo-spel innan ODST. Där har av någon anledning svärden bytts ut mot SMG:s och dödskallen blivit mänsklig. Märkligt...

Nej, nu ska jag ta och skriva lite på min essä i Svenska B.

Tänkte prova något nytt nu. Eller jag vet inte vad som är nytt egentligen, men det kändes nytt. På något sätt. :S. ... . .?

Idag gick jag till ICA. Och tillbaka.

Jag gick dit för att handla bacon och flingor. Jag gick tillbaka för att lämna grejerna hemma. Och så skulle förstås jag stanna hemma, för att spela lite ODST och laga mat med hjälp av den bacon som jag precis köpt.

Jag bor hyfsat nära en ICA, det tar förmodligen fem till tio minuter att gå dit. Det går däremot ännu snabbare att cykla dit. Det gjorde jag inte, för jag kände för att gå. Jag hade gott om tid och hade inget annat vettigt för mig, så därför gick jag istället.

När jag gick till och från ICA lyssnade jag på musik från min fina iPhone. Varför gjorde jag det? För att annars hade det varit heelt värdelöst att gå. Jag lyssnade, som jag alltid gör, på en spellista som jag valt att kalla A-list. Den startade som en enormt homogen spellista, men har utvecklats till att bli lite mer varierad. Men musiken är inte det som spelar roll, det är effekten. Den gör att jag hamnar i min egen värld. Jag ser människor runt omkring mig, men de hör inte det jag hör och jag kan bara lite svagt höra det de hör. Synen påverkas ju egentligen inte, men psykologiskt sett är jag i en annan värld, där jag betraktar den värld alla normala människor är i.

Det finns flera längdmässigt likvärdiga vägar att gå om man vill ta sig från mitt hem till ICA. En av dem går via den skola där jag gick i lågstadiet. Jag går inte i lågstadiet där längre, men det gör andra. Faktum är att det till och med går folk i mellanstadiet där. Vilket jag som av en händelse också gjorde en gång i tiden. Men inte nu längre. Den vägen, den som går via den där skolan, är den jag valde att gå. När jag är i min egen värld tycker jag det är intressant att betrakta folk från den andra världen och barn är extra roliga att betrakta. Anledningen till det ligger någonstans mellan den acceptabla anledningen att barn är söta och den läskiga anledningen att de är försvarslösa och går att utnyttja om man bara skulle vilja. Jag vet inte åt vilket håll jag ligger mest, men man kan ju alltid hoppas på det förstnämnda.

När man går förbi denna skola som man spenderade sin tid på som barn och ser barn som går genom mer eller mindre samma upplevelse som jag gjorde en gång i tiden är det ju ganska enkelt att tänka tillbaka på den tiden i mitt liv. Jag gillar enkla saker, så det gjorde jag. Då tänker man tillbaka på en tid då det egentligen inte fanns några riktiga problem. Visst, vissa grejer blev man väldigt upprörd eller ledsen över, men det fixade sig snabbt. I skolan fick man leka. Och lära sig saker. Men mest leka. Det fanns ingen prestationsångest, inga prov, inga betygsavgörande inlämningsuppgifter. Det fanns inte ens betyg! Det var en trevlig tid det, om man bara kunde komma tillbaka dit! Men det kan man ju förstås inte. Men alla barn såg så glada ut. De har ingen aning om vad som väntar dem.

Men jag kunde ju inte bar gå runt och fundera på sådant. Eller det kunde jag ju förstås, men jag hade ju ett mål. Jag skulle köpa bacon. Och flingor. Så jag gick vidare och efter ett tag är skolgården inte där längre och människorna man ser är inte barn längre. Men det gör inget, det är roligt att betrakta vuxna också. Om man möter någon som man inte känner längs en smal väg kollar man på personen för att göra en snabb analys av vem det är. Kanske känner man personen, kanske bör man akta sig för personen, kanske är personen ditt livs kärlek, som bara råkar gå där på samma gata som dig. I de flesta fall är personen inte så intressant så man går bara vidare, utan att kolla på personen igen. Absolut ingen ögonkontakt! Det är en regel som de flesta följer, men inte jag när jag är i min värld. Det är sjukt roligt att verkligen titta, nästan stirra, på människor som man råkar möta. Det är utmanande och de flesta reagerar bara med att titta bort. Varje människa har sin historia och kollar du dem i ögonen får du en något större förståelse för dem. Men framför allt är det sannolikt att du gör ett skrämmande intryck på dem.

Hursomhelst, jag anlände till ICA. För det var ju mitt mål. Jag skulle köpa bacon ju. Och flingor. När man går in på en affär måste man ta ur ena hörluren ur örat, ifall någon dryg butiksanställd skulle få för sig att prata med dig. Det var läskigt att återgå till den allmänna världen igen, men jag tog det jag skulle ha (2 poäng till den som kommenterar först med vad det var), betalade och gick därifrån, in i min egen värld igen och på väg hemåt. Själva betalandet hade kunnat vara intressant, då kassapersonal brukar vara allmänt trevliga och kännas som att de tror att vi är kompisar, men hon som satt i kassan nu var inte sådan.

Hemvägen är, som hemvägar ofta brukar vara, ditvägen. Fast omvänd. Jag fortsatte betrakta människor. Och de fortsatte kolla bort när jag glodde på dem. Jag såg föräldrar. De var lyckliga, för de var med sina barn. De älskade sina barn. Och barnen älskade sina föräldrar. Synd bara att barnen kommer bli äldre. Något barn tittade inte bort när jag glodde på honom, men det är det som är så härligt med barn, för de känner sig inte hotade, de bara kollar på någon som är äldre än dem. Är man lite mer kaxig gör man som någon gubbe gjorde, som nickade till mig för att visa att han såg att jag såg på honom och hälsa på något trevligt sätt. Sjukt läskigt, här går jag och är läskig och så svarar någon med att vara trevlig! Usch. Som tur var var jag hemma strax efteråt och lade in två paket bacon i kylskåpet för matlagning senare och ett i frysen för nedfrysning. Och flingorna ställde jag ovanpå kylskåpet.

Det var min tur till ICA och tillbaka. Det tog inte så lång tid, men tog långa tankebanor.

Jippi, i fredags fick jag en till Rubiks Kub! Tidigare har jag mest hållt på med mammas gamla sladdriga och halvtrasiga kub. Nu har de tydligen även hittat pappas gamla tröga och halvtrasiga kub. Så nu har jag två kuber, ett steg närmre världsherravälde. Saknar dock fortfarande roliga varianter, som 4-kub, 5-kub, 6-kub och så vidare. Och förstås ännu mer spårade grejer som Pyraminx och sånt skit. Dessutom saknar jag fortfarande en vettig 3-kub, har bara två gamla (en BOY och en BYO btw) så det vore najs med en egen, ny.

Men nu är min tvångsvana med att lösa min Rubiks Kub minst en gång per dag utökad till att lösa båda mina kubar minst en gång per dag. Kanske inte behöver någon 5-kub ändå (de tar längre tid...).

RGB
(Cola-burken i bakgrunden vann jag i en tävling mot Min flygande vän, iPoden använder jag när jag är ute och springer, det vita mellan burken och kuberna är ett armband för iPoden. Gummisnodden används för att hålla ihop myntröret, som jag förstörde för ett tag sedan, längst till vänster är högtalaren på min radio/cd-spelare som typ aldrig används. Och det grå bakom kuberna till höger är en Scart-adapter till min Xbox, som används när jag spelar med SBG. Det var väl typ allt.)